• Home
  • /
  • Löpning
  • /
  • Fjällöpning med björnspillning och vaniljhjärtan

Fjällöpning med björnspillning och vaniljhjärtan

Det är höst. Det är kravlös träning och inget fokus på att bli snabbare eller sikte på något lopp. Ett tillfälle att utforska nya stigar och nya fjäll.

Som i går. Jag hade längtat fjällöpning hela veckan. Sett ut söndagen som den bästa dagen sett till väderleksrapporten. Hade innan jag blev förkyld tänkt att springa en halvmara i längd. Men när kroppen var lite trött och seg under cyklingen dagen innan bestämde jag mig för att korta av. Pausa vid Jaktstugan för att dricka kaffe med Hasse. Bara tassa försiktigt en mil. Osäker om knäna skulle hålla och det ryggont jag dragit på mig under veckan skulle fungera att springa med.

Jag fick skjuts av Hasse upp till Storhogna. Därifrån skulle jag ta mig till Fallmoran och vidare över myren till JorsKari-vallen och sedan leden till Jaktstugan. Jag har åkt skidor den leden flera gånger och trodde jag hade full koll på navigeringen.

Rensällskap.

Rensällskap.

Röjån i höstskrud.

Röjån i höstskrud.

Hejade på vandrare längs den vältrafikerade leden till Samevistet. Stannade för en stor renhjord och lät dem i lugn och ro passera. Rullade utför mot Samevistet och Fallmoran. Det kändes bra i kroppen och ingen känning i knäna. Att tejpa fungerar bra för mig. Jag stannade en stund nere vid Röjån för att fota innan jag tog vinterleden mot Fallmoran.

Även om det är torrare i markerna nu är myrarna ändå tunga och blöta och jag fick upp pulsen rejält när jag i låg fart försökte ta mig fram. Följde ledkryssen med små avstickare upp på fastare underlag. Jag började bli osäker på hur långt jag skulle följa vinterleden. Ville inte hamna i Oxsjön. Vintertid ser myren lite annorlunda ut. Bestämde mig för att följa spåren efter fjällmarans alla skoavtryck men när de plötsligt försvann stod jag rådvill ute på myren. Hade sett en ledkryssdelning och tyckte att jag kände igen den lilla fjällbjörksdungen som man passerar igenom vintertid. Sprang några hundra meter till innan jag bestämde mig för att lita på min magkänsla.

Vilken såklart var fel. Jag fick ta mig över två större bäckar, midjehögt gräs och bävernedfällda björkar innan jag nådde vad jag trodde var leden till Jaktstugan. Jag sprang upp mot fjällkanten men kände inte riktigt igen fjället. Fortsatte så pass långt att trädgränsen kom. Vände nedåt igen och trampade nästan i en stor hög med björnspillning. Jag är livrädd för björnar trots att jag vet att risken att (eller chansen beroende på hur man ser på saken) att få träffa på en sådan är mycket liten. Med harhjärtat pickande i bröstet fortsatte jag rakt fram genom granskogen. Fick stanna och knyta skosnöret med följden att det högg till i ryggen. Med ett ännu mer pickande hjärta försökte jag gå så snabbt som möjligt mot vad jag trodde var kanten upp mot Jaktstugan. Följde djurstigar ut på en stor myr. Såg inte fjället lite obekant ut? Brukar det inte vara mer stenigt och mindre grönt? Så såg jag ledkryss och vandrare på väg nedåt. Leden! Jag skuttade över blåbärsris och blev förvånad när jag stod på leden bakom Ripfjället ned mot Storhogna igen. Ringde till Hasse och sa att jag snart skulle vara vid Jaktstugan men att jag befann mig bakom Ripfjället. Jag skulle bara springa över det.

img_6283

Att jag är blå om läpparna beror inte på kyla utan att det fortfarande finns blåbär.

img_6292

Jag tänkte att jag lika gärna kunde utforska den här sidan av fjället när jag ändå sprungit fel. Leden har jag cyklat och sprungit så många gånger. Toppar är alltid roliga att ta i löparskor. Dessutom skulle det inte finnas en tillstymmelse till björn där.

Så med en stel rygg tassade jag uppför fjällsidan. Passerade tre familjer ripor innan jag stod på vad jag trodde var toppen. Men inte då, det kommer alltid en till.  Jag fotade lite och fortsatte upp på nästa topp. Där som vi sprang i höstas under multisporttävlingen. En godispåse av stenskramel som är så roligt att springa och hoppa i. Hasse väntade där uppe med kameran. 2 timmar hade det tagit mig att springa knappt en mil.

Processed with Snapseed.

img_6308

Vi tog oss ned till Jaktstugan, sökte lä bakom vindskyddet och Hasse överraskade med vaniljhjärtan till kaffet. En sådan där liten omtanke som värmer gott! Jag tror inte jag behöver säga att kaffet smakade extra bra.

Vi satt en lång stund tills vinden kylde ned mina svettiga kläder för mycket och jag bestämde mig för att springa över det fina passet vid Skalsfjället ned till bilen. Passet som vi passerade under fjällmaran och som fick mina ben att pinna på extra fort. Det var lika fint nu som då och jag kände mig hög på livet där, lycklig över att kunna springa, att få vara ute, ensam i det stora och tysta.

(Har du vägarna förbi Jaktstugan, antigen i löparskor eller i vandrarkängor så ta dig upp i passet. Från Jaktstugan tar du höger sikte på fjället mittemot, följ stigen som är väl upptrampad. Den som svänger lätt åt vänster och över ”kullen” så är du i passet. Antigen tar du samma väg tillbaka eller fortsätter mot Hildings backe”)

img_6311

Vyn över Skuvfjället och Oxsjövålen, den som jag aldrig tröttnar på.

img_6315

På väg upp i passet. Det som ortsbefolkningen säger är den allra finaste…

img_6322

…och de har alldeles rätt.

Sprang ned i Hildings backe innan jag skråade längs en fin liten stig och kunde stänga av klockan vid bilen. 13.3 km och 2 timmar och 20 minuter senare. Efter felnavigering, björnspillning och goda vaniljhjärtan. Det gör inget att det går långsamt i fjällen. Det hör till och är tjusningen med den här formen av löpning. Gå när det är brant, springa utför och över myrar. Bara andas och låta kroppen jobba.
Tack för kroppen för att du orkar, att du faktiskt håller i hop nu och hänger med alla äventyr. Utan dig vore tillvaron himla trist. 

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

One Comment

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: