fjällmaraton racreport

Racereport Vemdalen Fjällmaraton

Jag trodde inte att jag skulle skriva en hel racereport om Vemdalen Fjällmaraton. För två veckor inte ens påbörja en utan i stället skriva ett inlägg om min familjs äventyr och min support till dem. Efter Sportkullan i mitten av juli insåg jag att en start i Axa Fjällmaraton skulle vara omöjlig. Jag skulle kunna ha gått mig igenom banan men då riskerat en start i det här loppet. Det loppet som varit det viktigaste och det som jag inte ville missa. Ett lopp i de fjäll jag gillar allra mest och så gärna ville springa i med nummerlapp. Springa så långt som jag aldrig tidigare gjort. Det hade fram till starten varit en berg och dalbana av känslor. Från hopp till förtvivlan och sedan ett lugn i att jag går så länge jag får vara kvar på banan. Jag trodde av förklarliga skäl att det inte skulle vara möjligt att korsa mållinjen i lördags. Därför stod jag på start med tanken att varje kilometer är en seger. Jag ska försöka att skriva en racereport men det är inte lätt att sätta ord på känslorna, på loppet och alla tårar som föll under de där 44 km. Tårar av tacksamhet och av glädje. Tårar för att det var så bra med kramp i lår och höftböjare för att det var kramp och inte smärta i knät. 
Ni vet vid det här laget att mina racereports är långa, ni vet också att jag försöker sammanfatta i slutet. Så scrolla ned om du inte orkar läsa. 

img_5720

Fullt fokus, Cissi i sin egen bubbla, pappa försöker fota och Hasse fixande med prylar.

Innan start

Kvällen efter nummerlappsuthämtningen gick åt till att välja kläder att springa i, packa löparryggan med all obligatorisk utrustning och äta. Cissi insåg att hon glömt sina skor hemma i stan. Den känslan vid 10-snåret var inte rolig. Jag tänkte först åka hem för att hämta dem men insåg att jag inte skulle få så många timmars sömn. Som tur var hade jag mina gamla trailskor i stugan. Slitna med ett hål på sidan men skor som hon sprungit i förut och bättre än de sneakers hon hade med sig. Vi kunde andas ut.

Om stämningen på kvällen varit nervös var det inget mot morgonen i stugan. Ingen av oss fick i oss särskilt mycket frukost och klädesplaner gjordes om. Jag hade tänkt att springa i korta shorts med kompressionssturmpor men efter en stund på bron i kylan fick det bli långa tights. Jag skulle ju gå sträckan och då får man inte upp värmen särskilt mycket. Cissi bytte också från shorts till långa tights.

Vi åkte ned till starten på Vemdalsskalet i god tid och kunde insupa stämningen en stund innan vi ställde upp för start. Cissi frågade hur vi kunnat övertala henne att ställa upp på det här. Pappa trodde att det skulle ta en dygn för honom att gå i mål och att han var knäpp som ställde upp. Hasse sa inte särskilt mycket. Jag hejade på Wega, min arbetskompis och hennes löparsällskap. Anande att jag inte skulle se henne något mer under dagen. Jag stod en stund och tittade på startportalen och kände hur tårarna kom. Jag stod verkligen på start, något jag inte trodde jag skulle göra. Jag var ju här och hade 44 km och 1600 höjdmeter framför mig. En hel dag på fjället.

Fram till toppen av Oxsjövålen – 24 km.

När starten gick var jag och Cecilia inte med. Plötsligt började gruppen röra på sig och vi följde förvirrat med. Jag hade tänkt att gå men joggade sakta bredvid henne. ”Vi går när vi kommer till skidspåren ”sa jag och hon nickade. Jag kände mig stel i knäna och hon hade ont i höften. Hasse och Kent låg långt fram i klungan och vi såg dem inte. Ormen av löpare ringlade sig över parkeringen och vidare mot skidspåren och jag fick gåshud. En mäktig syn.

Jag bestämde mig för att gå med Cecilia till bandelningen vid Jaktstugan. Långsam uppvärmning kanske skulle kunna göra att jag kunde rulla utför mot Fallmoran. Jag hade inte bråttom och förstod att jag låg sist i 44km- klassen. Bakom oss gick ett tiotal personer, mestadels de som skulle ta den korta 11 km, den som Cissi skulle springa. Hon skrattade lite när två kvinnor sprang förbi och dunkade henne i ryggen med orden ”i kväll dricker vi vin tjejer”. Ser jag så gammal ut frågade hon mig.

img_5722

Första 3 kilometrarna tillsammans med Cecilia. Troligen det som gjorde att jag kunde mig ta igenom loppet.

Vi höll god gångfart och jag räknade snabbt ut att om jag höll den har farten skulle jag eventuellt klara reptiden på 6 timmar vid Skalstoppen. Skulle tiden ticka i väg för mycket skulle jag bryta på Jaktstugan. Därifrån skulle det vara enklast att ta sig tillbaka till start och målområdet.

Cecilia sa att hon kände sig pigg och att hon såg fram emot dagen. Hon lovade att sms:a när hon gick i mål. Jag lovade henne att ta det lugnt och inte göra något dumt som att springa med smärta. Vid delningen som kom tidigare än väntat sa jag hejdå till henne och vek upp på banan för 44km och 24 km. Det var en konstig känsla att lämna av henne där och fortsätta ensam.

Cissi viker av på 11 km:s banan.

Cissi viker av på 11 km:s banan.

img_5724

Marans första prövande löpsteg i terrängen.

Jag provade att jogga lite lugnt uppför och kände ingenting i knät. Slog av på takten och gick tills leden ned mot Fallmoran mötte den stig jag gick på. Härifrån lutade det lätt utför i ett par kilometer och är en av mina favoritsträckor i området. Jag provade att springa, först försiktigt och fullt fokus på fotisättning och höftplacering. Det kändes riktigt bra och jag kunde öka tempot lite. Benen ville springa fort och jag lät dem rulla på. Passerade flera löpare i 24 km-klassen längs med spången och den tekniska utförslöpningen på slutet. Min styrka är just utförslöpning ju stenigare och mer teknisk desto bättre är jag.

Upp mot Fallmoran där banorna delade sig igen såg jag två killar framför mig. Tänkte att jag kanske kunde få lite sällskap eftersom jag var sist. Jag gick när det bar uppför och sprang när det var platt. Kände fortfarande ingenting i knät men vågade inte lita på att det skulle gå vägen. Oftast har smärtan kommit efter en timmes löpning.

Strax efter Samevistet kom jag i kapp en av killarna och tog sällskap en bit. Han berättade att han inte var tränad för distansen och skulle ta det lugnt, försöka hinna till repet drogs. Jag sa ungefär det samma för mina mil i benen var pinsamt få. Vi joggade tillsammans ned mot Storhogna i lätt duggregn. Jag höll igen lite på farten även om benen ville mer. Där leden vek av mot höger för att följa hotellslingan mötte vi ett gäng vandrare och vi pratade lite. Jag fortsatte sedan rakt fram och stannade upp, sprang jag inte fel?

Men jag fortsatte en bit till, säker på att jag inte sett någon snitsel. Mötte en kille och fick sedan syn på min pappa på väg upp mot Bräckvallen. Så nära kunde jag inte vara tänkte jag. Förvirrad klev jag över en markering och tog spången ned mot Storhogna och fick möte med en kille. Han bakom mig ropade att det hans kompis och jag passade på att fråga om jag var fel. Det var jag men han skulle inte skvallra.

Att fuska genom att gena skulle jag aldrig någonsin göra så jag vände om och sprang tillbaka upp i backen för att ta rätt väg. Nog för att jag var sist och inte hade något med täten att göra skulle det inte känns rätt i hjärtat att gå i mål och veta att jag inte sprungit hela banan. Jag trodde att killen jag hade haft sällskap skulle följa med men när jag inte såg honom bakom och hade passerat hotellet för att ta spången och var ensam förstod jag att han följt med sin kompis. Jag ropade åt löparna som skulle möta upp och springa med dem som var sist att killen framför hade fuskat lite.

Jag tassade vidare upp på hotellslingan och försökte svälja irritationen. Tänkte att jag så småningom kommer i kapp de där killarna. 44 km är långt och någon gång måste de tröttna. Funderade också om depåerna skulle stå kvar när jag passerade eller om de började packa i hop snart. Det var en konstig känsla att vara sist i ett lopp. Jag såg inga löpare framför mig när jag kom ut på myren mot Bräckvallen. Funderade på hur långt Hasse och pappa hade hunnit och trodde inte att jag skulle få dem något mer i dag. Men jag kände ingen stress och kroppen var pigg. Dessutom kunde jag springa och höll ett fint tempo på strax över 6 minuter per kilometer.

Det var ensamt vid andra spurtpriset.

Det var ensamt vid andra spurtpriset.

Vid  första depån vid Bräckvallen efter ca 15 km kom jag i kapp killarna. Jag svepte en mugg vatten och när vi lämnat funktionärerna bakom oss frågade jag killen som genat om han inte var rädd att det varit en tidskontroll där han valde att korta ned sträckan. Jag var lite sur och gjorde det klart om vad jag tyckte om fusk. Sprang vidare och bestämde mig för att hålla dem båda bakom mig.

Upp mot Märkestenshågna började höften strama. Så som den gjort fjällsöndagen då knät sa i från på toppen av just det här fjället. Jag var så rädd att det skulle hända igen. Stannade så fort krampkänslan blev för stor och stretchade höftböjaren och framsida lår. Tillät mig att springa vartannat ledkryss. Tittade bakåt och såg att jag lämnat herrarna långt bakom mig. Passade på att kolla mina sms för att se om Cissi hade gått i mål. Det hade hon på en bra tid och jag sms:ade en tumme upp och berättade att jag kommit 19 km och att det gick bra.

img_5726

När man inte har bråttom kan man alltid fota sig på väg upp för ett fjäll. Här hade regnet tilltagit.

Jag tassade vidare på pigga ben och la kilometer efter kilometer bakom mig. Dimman låg tät över Oxsjövålen och Medaftonshogna. Regnet hängde i luften och jag tyckte lite synd om dem som inte vart här förut. De skulle missa de fina vyerna. Jag grät lite av tacksamhet över att jag faktiskt tagit mig 2 mil utan att det tagit för lång tid. Jag hade gjort en snabb överslag tidigare att jag skulle kunna hinna om jag la två mil bakom mig på 4 timmar. Då skulle jag ha 2 timmar på mig att ta mig en mil. Nu hade jag sprungit in mycket tid.

När jag var på toppen av fjället tillät jag mig att rulla på lite fortare utför. Fötterna hittade rätt väg och jag fick upp farten ned till ledkrysset där en funktionär stod och visade rätt väg.
-Snart är du vid Gammelvallen och depå ropade han. Jag vet ropade jag tillbaka, det bästa kommer nu också, klättringen upp på Oxsjövålen! Han skrattade lite åt mig, jag berättade att jag inte var sist utan hade två löpare bakom mig. Sedan skulle han få packa i hop.

I backen ned mot myren såg jag min pappa som en liten prick. Jag hade sprungit fort och tagit in mycket tid trots att jag gått de första 3 km. Det gav mig lite extra energi. Jag var snabbt i kapp pappa och tog sällskap fram till depån vid Gammelvallen. Hälften av loppet var gjort och jag var knappt flåsig.

Tog en mugg kaffe och fyllde på en av mina två vätskeblåsor, stoppade på mig lite laktrits innan vi fortsatte mot klättringen upp. Det skulle vara riktigt brant och omöjligt att springa hade damerna i depån förvarnat oss om.

img_5727

Som två prickar var de två löparna framför mig. Brantare skulle det bli.

Jag är snabb utför och uppenbarligen ganska snabb när det är riktigt brant. Så brant att man får krypa. Det gjorde att jag plockade 2 placeringar under de 20 minuterna det tog att ta sig upp på toppen. Det får jag nog tacka mig höjdrädsla. Jag vågade inte titta bakåt mer än gång för att se om pappa fortfarande var med. Han hade tappat ganska mycket på mig men såg ut ha krafter kvar. Jag pratade med herrarna jag passerade som inte var så nöjda över banläggningen. Äh sa jag, det här ger ju lite extra krydda. De saknade rep att hålla sig, jag tog blåbärsriset till hjälp.

Vemdalen fjällmaraton

Banans häftigaste vy och klättring!

Strax ovanför mig såg jag Hasse och ropade ett hej. Jösses tänkte jag. Jag måste ha plockat in enormt mycket tid. Målet blev nu att komma i kapp honom i utförslöpningen ned till Jors-Karivallen. Jag tog två bilder med skakiga ben och kände mig tacksam över att jag vågat klättra upp och att jag inte legat tryckt mot blåbärsriset och gråtit.

fjällmaraton racereport

Det sköna med oss löpare längre bak i fältet. Vi har inte mer bråttom än att vi kan sätta oss ned en stund!

Från 24 km till mål

Uppe på toppen kom dimman och bäddade in landskapet i grått. Jag tjöt av glädje att vara uppe, att kunna springa och att de första 24 km hade tagit 3 timmar och 41 minuter. Jag som skulle gå. Jag tog en snabb bild och postade ett inlägg på Instagram innan jag skuttade upp i dimman längs snitslingen. De bakom funderade säkert varför jag skrek och viftade med händerna men det bjöd jag på.  Jag var hög på livet, rörd över alla trevliga funktionärer och så otroligt glad att jag kunnat starta och att mitt knä inte gjorde ont. Jag fick hejda min iver lite när dimman tätnade så pass att det bara gick att se en banmarkering i taget.

img_5698

img_5715

Plötsligt bar det utför igen och jag blev osäker. Vi skulle ju upp på toppen. Vi hade bara tagit den första. Men jag fortsatte efter banmarkeringen och tänkte plocka upp kartan när jag stötte på Johan Liljekvist, en funktionär. Jag frågade om jag var på rätt väg, jag hade ju inte varit uppe på ”riktiga” toppen. Det var jag och han meddelade att Hasse var en bit nedåt.

Jag fortsatte i för mig högt tempo, kollade klockan som visade runt 5.30-5,40 tempo. Fötterna hittade rätt väg och jag kände igen mig i dimman. Här sprang vi i höstas och snart skulle den lilla stugan som Trumvallens fjällridning har. Den dök upp och jag rundade den och vidare åt vänster in på stigen som för mig var helt ny. En stig jag bara sett på kartan. Jag fick sänka tempot lite när stenblocken blev större och stigen halare. Jag såg en prick lite längre bort och var nära att ropa ”älskling jag är snart i fatt” och såg i sista sekund att löparen inte hade vita vadkompression på sig. Till min glädje var det en dam jag passerade. Även om jag inte tävlade så var det ändå roligt att inte blir sist av damerna och jag hade plockat flera herrar. Jag pratade lite med henne och hon berättade att benen hade gett upp efter klättringen upp på toppen.

Jag sprang vidare för att försöka komma i kapp Hasse.Jag ville så gärna berätta att det gick att springa,  ville säga att stigen vi sprang på var så fin och så ville jag få en kram. Ville dela min eufori över en kropp som samarbetade och jag faktiskt genomförde något som jag inte trodde jag skulle göra. La inte så stor vikt vid att jag kanske sprang lite för snabbt för att orken skulle räcka hela vägen. Det flöt bara på.

Jag såg Hasse i en liten stigning och de löpare som sprang för möta oss deltagare lite längre ned i fältet. Hörde hur de peppade honom och hjärtat slog en liten volt. Nu var jag snart i kapp. Tjejerna fortsatte till mig och en av dem, Jenny som jag cyklat lite med berömde min styrka och det lyfte mig enormt. Jag sprang vidare och i kapp Hasse. Han hade lite ont i höfterna och tyckte att jag kunde fortsätta utan att vänta på honom. Han var inte lika exalterad över stigen som jag.

img_5729

Efter ett par hundra meter började regnet tillta allt mer och jag fick stanna och ta mig på vindjackan. Det var trots allt långt kvar till mål och nedkyld ville jag inte bli. Hasse hann i kapp mig innan jag sprang vidare ensam mot Jors-Karivallen. Tänkte flera gånger efter stigen att det är just precis det här som gör mig lycklig. I ett par löparskor på en stig, i dimman på ett fjäll. Bara jag och mina steg. Jag grät ännu en gång. Och en gång till.

I den tekniska utförslöpningen ned genom Nyvallslagan tog jag det lugnt. Tänkte att det skulle vara dumt att ramla och slå mig nu när det gick så bra. Jag hörde några funktionärer lite längre ned som ropade och jag förstod att jag inte var så långt i från nästa löpare framför mig. När jag själv mötte funktionärerna fick jag äntligen ropa ut lite känslor i kroppen och om hur mycket jag älskade att springa just där och då. Att det regnade och var kallt gjorde ingenting. Sa att jag tyckte lite synd om dem som fick stå så länge i regnet.

Jag fortsatte att springa med några korta stopp för strecth när det började strama i höften. Bestämde mig för att gå upp till Jaktstugan och där ta på mig vantar. Kände att det skulle slita mer att springa uppför. Jag höll god gångfart och tittade på klockan. En timme tillgodo på repet skulle jag ha. Det fick mig att gråta ännu en gång och högt berömma mig själv. Jag funderade på hur långt bakom Hasse var och hur det gick för pappa. Kände ett litet stygn av dåligt samvete att jag lämnat dem båda bakom mig.

Vid depån fyllde jag mina vätskeblåsor med sportdryck och passade på att gå in under tak för att ta fram vantar och knyta om min ena sko. Jag hade lyckats slå en dubbelknut strax för Bräckvallen och kände att högerfoten inte hade riktigt med stöd. Det i sin tur hade gjort att tårna ömmade. Med stelfrusna fingrar försökte jag knyta upp knuten men misslyckades. Fick ta till tänderna och samtidigt försäkra en funktionär att jag mådde bra, inte frös och helst av allt stod upp och inte satt. Hon ville så gärna att jag skulle sätta mig och vila. Jag ville bara i väg. Fick sällskap av Hasse en stund och när jag äntligen lyckades knyta om knuten och sedan få på mig en blöt sko sprang jag vidare. Jag skulle klara repet.

Biten från Jaktstugan till Skalspasset var en av de finaste under dagen. Det där passet som jag bara sett på bild fick jag äntligen springa igenom. Jag önskade att jag i efterhand hade stannat och tagit en bild men jag var så hög på livet där att jag rusade igenom. Ivrig att få passera reptidsbågen och känna att jag skulle ta mig i mål. Så ivrig att jag halkade i slutet av stigen och kände hur det knakade till i höger knä när jag halkade på en sten. Fan tänkte jag. Ska det sluta med ett stukat knä här? Jag pratade högt med mig själv om att det händer i bland och att jag vet att det bara gör ont direkt och går över. Stannar jag till stelnar jag. Kom igen Helena, rak i ryggen, fram med höften som Hanna har sagt, lätta fötter, fint så. Killarna i golfbilen funderade säkert på vem jag pratade med innan de såg att jag var ensam. Jag ropade att allt var bra och att jag tyckte att de var fina som väntade in alla. Sa att jag tyckte lite synd om dem i regnet.

Jag sprang vidare mot Pers-backen och kunde hålla god fart utför. Visste att slalombacken ned skulle kännas. Såg Västbacken framför mig. Banans jobbigaste parti och det som jag våndats för sedan jag tog mig upp där i fjol under en multisporttävling.

Mitt i backen kom känslorna över mig igen. Jag hade en krampkänning i höftböjaren och höger lår. Aldrig har en sådan känsla var så tacksam. Jag var ju trött av löpningen och det jag kände var inte smärta för att jag var trasig utan ren och skär utmattning. För att jag sprungit. Jag lät tårarna rinna hela vägen ned för backen.

img_5730

Uppför det som var banans värsta parti. Klättringen upp via en svart pist till Västbacken med depå på toppen vid Hovde. I en av backarna i bakgrunden hade jag precis sprungit i utför.

När jag passerade skidbron möttes jag av två funktionärer som peppade mig att det bara var en backe upp till näst sista depån. Dagens värsta ropade jag som svar och såg två grönklädda löpare på väg upp. Herregud tänkte jag. Det är lite för brant efter mer än 30 km löpning. Jag försökte hitta en strategi att mentalt klara av det och samtidigt försöka hålla tillbaka krampen i höftböjaren. Belönade mig själv med en halv bounty efter första branta backen och ringde till Cissi. Berättade att jag skulle upp för västbacken nu. Hon undrade om Kent och Hasse skulle komma snart. Jag är före dem sa jag och hon tjöt av glädje. Samtalet med henne gav mig lite mer krafter.

Jag växelvis gick baklänges och med händerna på låren. Det gjorde att krampen höll sig på en uthärdlig nivå. Tog meter för meter och försökte att inte tappa så mycket fart. Stannade och stretchade med jämna mellanrum. Såg så småningom Hasse komma upp för backen och ovanför mig de två grönklädda löparna ta den sista steniga klättringen innan Hovde. Snart skulle jag vara där. Snart. Här hade jag loppets enda svacka. Det var tröstlöst att ta sig fram i krypfart men jag kände inte att jag ville ge upp. Jag hade mindre än en mil till mål när jag nådde toppen. Jag skulle gå i mål och jag skulle hinna innan målet stängde. Bara att bita i hop och när banmarkeringen ledde ut mig på kanten av Hovdetoppen bland stenar och blåbärsris fick jag tillbaka energin. Utsikten mäktig även om dimman låg tät. Jag möttes av en gulklädd funktionär som grattade mig till att jag tagit mig upp och att det väntade kexchoklad lite längre fram.

Jag drack en kopp kaffe och fyllde på västen med sportdryck. Frågade hur långt jag hade till nästa depå. 5 km sa de. 5 km till Björnrikestugan och sedan bara upploppet kvar. Dit som jag så gärna ville komma, få känna tröttheten i benen och veta att det skulle vara 3 km utför. 5 km är ingenting tänkte jag. Jag sprang i väg med munnen full av bullar och tänkte att jag kanske kommer i kapp någon lite längre fram. Krampen hade släppt och steget kändes ganska lätt. I ett par hundra meter i alla fall. Jag stannande och stretchade och pratade med mig själv, om att hålla upp höften, tänka att någon drog mig i ett snöre från huvudet. Om hur bra jag var som fortfarande sprang. Bra Helena. Se till att kilometertiderna inte kommer över 10 minuter. Gå när bär uppför. Bra. Bra. 

Att prata med sig själv, peppa med positiva ord och berömma fungerar faktiskt jättebra. Jag fick något att fokusera på och samtidigt påmind om tekniken. Ju mindre krum jag var desto mindre kändes krampen i höftböjaren. Jag var stark mentalt. Mycket för att jag visste hur banans sista sträcka var. När backarna skulle komma, att jag så många gånger cyklat och sprungit på stigarna.

Strax innan Strömfjällsdalen kom regnet över mig. Från att ha duggat lätt strilade det. Jag funderade på hur mycket fukt som skulle tränga in i telefonen. Funderade om jag skulle stanna och byta till mössa i stället för pannband. Inte för att frös utan för att det var så genomblött. När jag kom in på anslutningsspåret mot Björnrike stannade jag och la telefonen inne i löparryggan i stället. Tänkte på alla bilder från Spanien som jag inte gjort en backup på datorn. Ett stort problem just då. Att benen började bli trötta var inte lika viktigt just då.

Strax innan de sega stigningarna upp på Högfjället lovade jag mig själv att jag fick gå så fort det bar uppför och försöka att springa utför. Jag kanske skulle nå någon löpare framför mig. Fortfarande var jag på gott humör även om allt jag hade på mig var dygnsurt. Klockan skulle snart tippa över på 40 kilometer. Så så jag en grönklädd löpare framför mig som haltade. Jag passerade och frågade hur han mådde. Jag kände igen honom, det var min arbetskompis Wegas löparsällskap och strax före honom var hon. Jag tjoade och ropade ut min glädje över att kunna springa. Hon berättade att de snart gått i en mil och skulle så göra i mål. De hade bestämt att göra loppet tillsammans.

Jag fortsatte vidare och visste att det inte var mer än ett par hundra meter till Björnrikestugan. Förvisso enbart uppåt men en sträcka som jag klarat av att springa tidigare. Jag använde samma teknik som tidigare under dagen, gå ett ledkryss och springa ett. När jag möttes av marschaller förstod jag att jag var nära depån. Återigen grät jag lite över hur fina alla funktionärer var. Det lilla extra som att välkomna oss med ljus på fjället. Snart hördes kobjällror och jag möttes av en tjej som berömde mig och berättade att de dukat upp ett helt bord bara för min skull. Jag log med hela ansiktet och stannade för att dricka och äta saltgurka. Jag var helt säker på att jag bara hade 2.5 km till mål. Det visade sig vara 4.5 km och det visste jag ju egentligen men tröttheten gjorde mig lite seg. En enda kilometer uppför sedan 3 utför.

Jag sprang i väg och hejades på med orden att det var längesedan som någon sprang i väg. De tyckte jag såg pigg ut. Nu väntade det allra finaste i löparväg. Det som jag kan så bra, att tassa mellan stenfält. Jag höll farten uppe och sa åt mig själv att det var helt okej att ösa på nu. Skulle det göra ont spelade det ingen roll. Att jag hade hård motvind och kylan slog emot benen gjorde inget. Jag sprang mig varm. Det kändes som jag flög över stigen, verkligheten sa säkert något annat men det var känslan av äntligen få nå den där punkten på banan jag visualiserat så länge. Som varit mitt mål och så nära att jag inte skulle få uppleva.

På toppen av fjället stod en funktionär och försökte hålla en flagga i styr. Jag tog någon minut för att prata med honom. Berömma alla människor som hjälpt till under dagen trots det bistra vädret. Hur tacksam jag var för hans och deras hjälp efter banan. Skynda dig nu sa han och jag fortsatte ned mot Varggransstjärnen.

Jag tittade på klockan när jag sprang över grusplanen vid Varggransstugan. Såg att jag skulle kunna komma under 8 timmar och höll jag farten uppe till med runt 7.50. Jag visste att det skulle vara riktigt brant utför men sedan plana ut och följa en stig vi så ofta cyklar uppför. En stig som jag kan varenda sten på. Nu skulle det inte heller göra så mycket om knäna protesterade utför. Målet skulle bara vara att hålla mig på benen. Jag släppte på och lät fötterna jobba. Det gick fort men jag höll i hop tekniken. Jag sa några ord i farten till en funktionär nere vid vägen och höjde tempot ytterligare in på stigen. Det kanske skulle gå att nå 7.50. Hörde hur en löpare gick i mål när jag kom in på stenstigen. Så nära hade jag varit ännu en. Jag flög över stöket och var så full av känslor att jag nästan skakade. Ut i barnbacken och rakt över för att sedan rulla utför sista biten. Hörde i speakern berätta att jag var på väg mot mål. Helena Enqivst Umara Sportsclub. Öh…tänkte jag. Var det jag anmälde mig i. Tydligen. Jag såg portalen och spurtade så fort jag bara kunde. Tittade på klockan, det skulle gå! Från att ha haft som mål att klara reptid sprang jag helt plötsligt för ett tidsmål. Jag sprang med ben som klarat av mer än 44 km. Galet.

I mål väntade Cissi och arrangörerna. Jag fick kramar av dem alla. Så det värmde och så glad jag var. Kunde inte förstå att jag faktiskt gick i mål. Att jag klarat av ett fjällmaraton och att jag faktiskt sprungit det mesta av banan. Att jag jobbat upp mig från sista plats till att passera 9 löpare på vägen. På en tid under 8 timmar. Klockan visade på 45,75 km och tiden 7.49.17.

img_5719

Den känslan, den obeskrivbar. Foto : Cecilia Nordgren

Jag kramade om Cissi ännu en gång, kände en sådan stor stolhet över att hon klarat sitt lopp. Att hon bestämt för att springa så länge som det gick. Att hon fick en sådan fin tid och klarat västbacken. Nu väntade bara målgång för Hasse och pappa. Vi bestämde oss för att vänta med maten. Passade på att gå in i värmestugan. Jag frös så jag huttrade. Drog på mig de överdragsbyxor jag hade i ryggan. Ångrade att jag inte tagit med mig torra skor och strumpor. 

11 minuter senare spurtade Hasse ned mot målet och vi sprang ut för att möta honom. Han korsade mållinjen på 8 timmar. 23 minuter senare kom pappa och en löpare tillsammans mot mål. Petter av en arrangörerna sprang och mötte dem. De sista löparna på banan. Alla hade klarat måltiden. Jag kände en stor stolhet över vad vi alla fyra åstadkommit under dagen. Utifrån våra egna förutsättningar gjorde vi alla ett grymt lopp.

Kent och den sista löparen i mål!

Pappa till vänster och en herre till. De två sista löparna i mål.

Sammanfattningsvis

Jag har aldrig sprungit så långt som ett maraton förut. Jag har ett Lidingölopp på 30 km i bagaget och en fjällöpningsrunda på 28 km. Inför Lidingöloppet hade jag löptränat mycket vilket vore synd att säga inför den här maran. Av förklarliga skäl eftersom jag inte kunnat springa. Även om Lidingöloppet var långt och benämns som ett terränglopp är det något helt annat att springa i fjällterräng. Det är inte kuperingen som är det svåra utan terrängen. Det är också terrängen som drar ned kilometertiderna. Vemdalen bjuder på väldigt teknisk löpning bitvis, stora stenfält, steniga stigar och väldigt lite slät stig. Det är en utmaning att inte vricka sina fötter. Jag är van den här sortens terräng och är bra att springa utför och det var också min starka sida i lördags. Där jag hämtade igen tid och kunde avancera från sista plats uppåt i resultatlistan.

Min plan var enkel, jag skulle gå och jogga försiktigt om jag inte kände någon smärta i knät. Därför gick jag de första 3 km och såg startfältet segla i väg. Starten är lättsprungen och de första 15 km kan gå fort om man så vill. Jag kände ingen stress utan gjorde loppet helt till mitt eget och jag tror att det var just det som gjorde att jag faktiskt kunde springa, den långa uppvärmningen och avsaknaden av tidsmål bortsett från de sista 3 km innan mål. Jag hade inte många svackor, varken i humör eller i ork utan den starka känslan jag hade i Ragunda hängde med. Det kändes som jag skulle kunna sprungit ännu längre. Energipåfyllningen fungerade bra, jag kunde återhämta mig uppför och trycka på utför och när det var platt. Visst gjorde det ont i  varenda muskel i benen på slutet och krampen var nära många gånger men konstigt vore annars med tanke på min uteblivna löpträning och sjukdom under veckan innan.

Jag trodde innan att reptid och måltiden var snålt tilltagen men ingen löpare missade repet och de som var ute på banan hann gå i mål inom tidsramen. Kanske för att banan var snällare än andra lopp låter jag vara osagt. Hasse upplevde att det gick att springa mer här än på Axa som innehöll längre stigningar.

Så här ett par dagar efter loppet mår mina ben som de förtjänar. Jag har en grym träningsvärk men känner mig pigg i övrigt. Hade jag kunnat springa mer inför hade jag inte haft samma träningsvärk. Men träningsvärk går över. Inför nästa år ska jag träna mer. Att springa ett maraton utan större löpträning är inget att rekommendera.

Så till sist och inte minst

Jag vill rikta en stor varm kram  och ett stort tack till arrangörerna av loppet. Petter och Jocke, grundarna av loppet har lyckats skapa något riktigt bra! Premiärupplagan av loppet kändes proffsigt och välarrangerat. Från start till mål. Banmarkeringen var bra, det var utmärkt och ingen risk att springa fel även om jag lyckades med det. Helt och hållet min eget fel. Banan som sådan var fanatiskt vacker, visserligen är jag lite partisk men de har verkligen lyckats ta fram det allra finaste på den långa banan. Även om det var en liten otäck klättring upp på Oxsjövålen vill jag inte ha det ogjort. En av de löpare jag passerade var inte av samma åsikt och kunde inte förstå hur banläggaren tänkt. Att klättringen upp på toppen av Hovde inte var särskilt fin visste jag innan men det var bara en liten del av banan.

Vi fick mycket för startavgiften, bortsett från en påse innan start med t-shirt, finishertröja och vattenflaska även depåer med mycket energi, trevliga och tillmötesgående funktionärer och rejält med mat efteråt. Just funktionärerna var utöver det lilla extra. Jag var längst ned i startfältet men de stod tålmodigt där i regnet och blåsten, ivrigt hejande och stöttande. Sådant ger så mycket extra energi.

Loppet är inte lika stort som andra fjällmaraton vilket gjorde att man sprang ensam många stunder på fjället. Hasse som sprungit Axa tyckte att det kändes bättre att inte behöva köa med andra löpare i backar och att ensamheten på fjället var skön. Jag trivdes bra i min ensamhet och hade nog inte velat haft så många varken före eller efter mig. Mindre stress och mindre känsla av tävling.

Vill du springa ett fjällmaraton rekommenderar jag varmt Vemdalen. För vyernas skull, för den varma stämningen och för att alla banor oavsett sträcka är otroligt fina. Det finns något som passar alla!

9

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

17 Comments

  • Hanna

    september 5, 2016 at 19:51

    Även om jag inte känner dig är jag så himla glad för din skull! Eftersom jag följer din blogg vet jag hur mycket du sett fram emot att få springa i ditt älskade Vemdalen. Tänk att du bara för några dagar sedan funderade på att ens starta… Tack för att vi än en gång får följa dig från start till mål – du lyckas verkligen sätta ord på dina känslor och man får nästan rysningar av att läsa. Och stort grattis till en finfin prestation!

    Svara
  • Lena Indahl Jonsson

    september 5, 2016 at 20:28

    Ett varmt och hjärtligt Grattis Helena! Du slutar aldrig att överraska oss läsare! Vi vet ju hur långt man kommer med ett pannben, men i det här loppet var det glädjen som drev dig framåt och den glädjen kom från hjärtat.

    Svara
  • Malin Lennartzon

    september 5, 2016 at 22:14

    Grattis Helena och tack för att du delade med dig av ditt lopp, din utmaning och din seger. Så inspirerande! Av alla som passerade Björnrikestugan så är mötet med dig ett jag bär med mig. Sån fighter och glädje. Varmt grattis till din prestation och kul att få ta del av ditt ”hela” race – heja dej! Kram från funktionär-Malin som med kobjällran i högsta hugg peppade dig vid Björnrikestugan

    Svara
    • Helena

      september 6, 2016 at 10:58

      Tack Malin! Mötet med dig värmde som du läste! Ni gjorde ett helt fantastiskt jobb. I regnet i kylan så var ni glada och peppande. Min pappa kom efter mig, (de två sista löparna på banan) och han blev så glad av er energi att han ska springa nästa år. jag tror han sa något om att han lovat det där och då!

      Svara
  • tewa75

    september 6, 2016 at 09:31

    Grattis till en fantastisk prestation! Du är grym. en kämpe och fighter. Hade man bara lite av ditt pannben skulle man vara nöjd! 🙂 Skönt att knät höll. Och så en otrolig racereport. Som vanligt är jag väldigt imponerad hur du kan komma ihåg allt så i detalj. Jag minns ju knappt vad som hänt på en löpning när jag sprungit 10 km… 😉 Skulle vara så häftigt att delta i den här tävlingen. Men jag skulle vara jätteorolig för att springa vilse och försvinna där i dimman…. Alldeles själv. 😉 Än en gång, GRATTIS!!!

    Svara
    • Helena

      september 6, 2016 at 10:53

      Tack 🙂 det har härdats det här pannbenet fast mest sprang jag på endorfiner i lördags! Haha, jo men jag minns rätt bra från saker jag gjort. Jag brukar kunna banor utantill efter en gång på dem. Sådant som fastnar, stigar, leder och så. Sedan är lokalsinnet inte det bästa alla gånger. Sambon däremot minns ingenting.
      Jag rekomederar verkligen den här tävlingen! Just för att det finns så många distanser att välja på och att den faktiskt inte är så jättesvårt. Äh banmarkeringen var så bra att det inte var någon fara bara man inte blev för ivirg!

      Svara
  • Karolina

    september 6, 2016 at 14:15

    Vilken inspiration 🙂 har redan frågat mina döttrar på 16 & 18 om de vill springa nästa år, skulle vara grymt kul. Jag kommer till Östersund nästa vecka och jobbar. Vill gärna träna MTB, löpning, rullskidor, vad som helst i grupp på kvällen. Någon som vet vad som finns? Tid? och plats?

    Svara
    • Helena

      september 6, 2016 at 22:55

      Tack! Det var häftigt att åtminstone få dela en bit av banan med dottern och sedan kunna prata om allt vi upplevt efteråt!
      Vad gäller träning här så har du mejl 🙂

      Svara

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: