Hur går det med löpningen?

Från då när jag sprang

Jag dras med lite dåligt samvete just nu. Eller dåligt samvete kanske är fel ord i träningssammanhang. Men ändå.

I augusti ska jag springa Vemdalen Fjällmaraton igen. För andra året. Med ambitionen att springa hela vägen och för att kapa lite tid på förra årets tid. Vilket inte är en utopi med tanke på att löpträningen inför förra året nästintill var obefintlig från slutet av juni fram till starten av loppet i september. Jag drog på mig löparknä efter att varit lite för ivrig att komma i gång helgen efter Nordenskiöldsloppet. Det var inte hela orsaken men grunden till besvären lades då. Sedan ignorerade jag alla signaler på smärta och obehag och överansträngde knät under multisporttävlingen Sportkullan i juli. Det blev en lång tid av rehab och små steg framåt för att kunna börja springa igen.

Med envishet och mycket tejpning genomförde jag fjällmaran och blev sedan helt besvärsfri. Jag sprang regelbundet under hösten och hade en förhoppning om att hålla i gång även under vintern. När min kompis Sandra som jag sprang mycket med fick besvär och inte kunde springa la jag av.

Under vinterns skidåkning och cykelturer har jag känt av mitt knä. Samma krypande känsla av obehag som jag hade innan det blev som det blev i somras. Jag har masserat knät och stretchat lite mer än vanligt. Det gav resultat. Men jag har inte vågat springa ännu. Nu är det snart mitten av maj och det börjar faktiskt bli hög tid att komma i gång för att en fjällmara ska vara realistisk att genomföra på ett bättre sätt än förra året. För helt ärligt är det inte optimalt att springa 4.4 mil i fjällterräng med en kropp som inte är van att springa. Oavsett hur uthållig eller konditionsstark jag är måste alla senor och ligament vänja sig. Jag hade en himla tur i fjol som inte drog på mig skador mer än att enbart har tre intakta tånaglar efteråt.

Så svaret på frågan i rubriken är helt enkelt att löpningen inte existerar just nu. Jag måste ta mig i kragen och prioritera bort ett par cykelpass i veckan. Jag vill ju genomföra maran på ett bra sätt och framförallt vill jag springa. Jag längtar efter mina fjällrundor i Storhogna och efter terrängbanan på ÖSK. Längtar efter att få hoppa mellan rötter och springa i stenskramlet vid Jaktstugan. Det är bara det att det är så roligt att cykla.

Så från och med i helgen börjar löpträningen på riktigt. Eftersom jag skriver det här kommer jag inte undan. Vi säger så eller hur?

 

6

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

  • Helena

    maj 11, 2017 at 06:28

    Från det jag började cykla så har min löpning också blivit lidande. Innan det sprang jag varannan dag. Försöker tänka att löpningen kommer gynna cyklingen. Blir ju lite annan typ av konditionsträning.
    Fick problem med Trokanterit i vintras som nu har gått över, så nu har jag börjat smyga igång löpträningen. En km åt gången ökar jag.
    Har också en startplats till ett lopp i september. Dock ”bara” 14 km, men terrängen är grym.

    Ta det pö om pö så kommer förhoppningsvis knäet sammarbeta. Har du en foamroller så använd den. Det tillsammans med en triggerboll tog bort min Trokanterit på bara någon vecka. Stort lycka till! (Du kommer fixa det galant)
    Helena recently posted…Varje dag, ett äventyrMy Profile

    Svara

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: