• Home
  • /
  • Löpning
  • /
  • Jag checkar av mål och drömmer lite framåt

Jag checkar av mål och drömmer lite framåt

Vi ska prova en modig grej i dag. Ditt korsband är så pass läkt och stabilt nu. Ungefär som en fraktur. Den läker efter en tid och så som ditt nya korsband gjort.

Jag anade vad sjukgymnasten hade för tanke. Vi hade precis mätt antal grader i sträck och böj och jag berättat att knät reagerat positivt på tyngre och mer utmanande styrketräning. Jag hade också berättat att jag faktiskt börjat ta promenader igen. Utan någon smärta eller svullnad och med en känsla av att inte längre halta. Fortfarande har jag några grader kvar till ett helt utsträckt ben men det är inget som syns om jag inte står med knän emot varandra och sträcker på benen.

Jag fick börja med att glida från sida till sida på en brädliknande sak. Lite som skidskär. En lite läskig känsla – håller det, är knät verkligen stabilt? Det var det. Det kommer att ta ett tag innan man litar på att det fungerar. En mental spärr att komma över helt enkelt. Jag fick testa utfall på glidbrädan, sedan en stund crosstrainer och slutligen små snabba saxhopp på matta. I sidled. Rörelser som förut varit otänkbara när korsbandet varit trasigt.

Sedan upp på löpbandet med små fjärilar i magen. Gå med lite tempo. Få höra att det inte alls märks att knät inte riktigt är rakt. Att steget ser fint ut. Och så jogga i gång lite lätt. Bara en minut och återgå till att gå. Första gången på nästan ett år. Det var samma genuina glädje som de där första tolv minuterna på trainern i höstas. Vi gjorde ännu en high five som när jag fick släppa kryckorna.

Jag har fått börja jogga igen! Korta stunder. Max fem minuter sammanlagt uppdelat i 1 minut gå och 1 minut jogg på samma hastighet. Det här är ett delmål som jag längtat efter att få pricka av. Ett delmål som för mig närmare den där drömmen om att kunna springa i fjällen igen och kanske göra en fjällmara till.

I kväll stod jag på löpbandet igen och fick hålla tillbaka de där tårarna av glädje som tryckte bakom ögonlocken. Jag fixade att jogga. Jag har kommit så långt nu. Klarat saker som jag inte trodde jag skulle för några veckor sedan.

Det har varit sjukt jobbigt många gånger. Tröstlöst med bakslag och många gånger ett försvarande av det jag gör. När välmenade ord som du måste nog ta det lugnt, gör inget som kan skada knät eller nu när jag har en hand i gips kanske gör att jag inte överanstränger knät blir ord som fått mig att sucka och i bland bara bli så trött. Alla knän är olika, rehab ser inte likadan ut för alla och jag har en sjukgymnast som hjälper mig och vet vad han pratar om och vet vad jag kan göra och inte. Framförallt har den här resan lärt mig att noga lyssna på kroppen.

När det varit som tuffast har jag fått påminna mig själv om varför det är viktigt. Om de delmål jag har skrivit ned. De som kommer att göra att jag når mina större mål så småningom. Som att få kunna ta en promenad. Så många gånger som jag tänkt på det när jag rullat ut mattan hemma i köket och släpcyklat och lyft mitt ben. Tänk att bara kunna gå ut en halvtimme med en podd i öronen. I dag gjorde jag det. Eller alla gångerna jag tänkt på att kunna springa utan smärta. Det som känts så långt borta. Jag är på väg nu. Med en minut i taget.

Så jag plockar fram en ny målbild. I sommar ska jag stå på fjället med löparryggan och fundera på vart jag ska. Sedan tassa på fin fjällstig, över stenar och lätt utför.

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

One Comment

  • Lena Indahl Jonsson

    december 13, 2019 at 12:05

    I höstas hittade jag en tröja från Craft på internet, som jag bara blev tvungen att köpa. Texten på framsidan lyder: GIVE ME ONE REASON I SHOULD LISTEN TO YOUR NEGATIVITY WHEN I KNOW THAT I AM AWESOME. De är de små sakerna och framstegen här i livet, som ofta betyder mest och det är bara ägaren till kroppen som vet hur den funkar. Jag är långt ifrån Awesom och gör många saker ”hellre än bra”. Minns att jag grinade när jag kunde göra utfallssteg utan att behöva hålla mig i väggen och när jag kunde äntra löpbandet på Fristilen utan att hålla i mig framtill. I skidspåret kan jag bli överväldigad för att jag ”bara” ramlat två gånger. Jag tycker i alla fall att du e bra Awesome Helena!

    Svara

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: