Löpningen är kanske det som jag saknat allra mest under de senaste åren. Innan kortsbandskadan 2005 sprang jag en hel del. Jag sprang också en hel del efteråt också. Det gick aldrig bra men jag är tjurig på gott och ont. Jag ville så gärna göra en klassiker och tränade löpning under det året. Genomförde Lidingöloppet med bakslag efteråt. Genomförde två fjällmaror med bakslag i knät och sedan gav jag upp. Men jag har saknat det. Så förbaskat mycket. Saknat de där turerna på fjällstigarna runt stugan. Saknat stigarna i Spikis och enkelheten att bara ta på sig skorna och ge sig i väg.
Men nu joggar jag igen. Från att ha tassat försiktigt på ett löpband i en minut och vilat i en upp till löpta minuter till att kunna jogga utomhus i 4 km är stort. För någon vecka sedan fick jag i uppdrag av sjukgymnasten att prova jogga i 20 minuter i sträck. Ett deltest av korsbandens och knäts funktion efter 6 månader. Jag joggade 25 minuter på löpbandet inne på gymmet med ett stort leende. Det gick ju!
Nu har jag tyvärr slarvat lite med styrketräningen och löpträningen de senaste veckorna. Krasslighet, ett stängt gym och mer motivation att cykla har satt lite käppar i hjulen. I dag ryckte jag upp mig och bytte om till löparkläder direkt efter jobbet. Stod lite nervös utanför porten och funderade på om det skulle fungera. Rädd för att det skulle smärta, rädd för att inte orka och galet pepp på att prova.
25 minuter asfaltslöpning utan det minsta obehag i knät. 25 minuter med ett stort leende. Jag kan göra så många saker som jag inte klarat förut. Och det i sin tur ger ändå ett bevis på att det var rätt beslut att få ett nytt korsband. Nu är 25 minuter inte så mycket men en bra början, för jag joggar igen!
