Jag har haft lite bekymmer med min fotled. Troligen beror det på att knät inte går att sträcka ut helt och det på något sätt blivit överbelastat eller felbelastat. Jag vet inte riktigt. Men det har gjort att jag inte kunnat springa sedan augusti. Jag har haft ont när jag belastat foten och det gör man ju i det dagliga livet. Att springa har inte varit aktuellt.
Men efter förra besöket hos sjukgymnasten var jag smärtfri, kunde jogga lite på stället och göra övningar där foten fick jobba. Jag gjorde en chansning i söndags och joggade terrängspåret uppe vid skidstadion. 4.5 km som inte kändes under tiden men efteråt. På natten vaknade jag med smärta i fotleden. Jag kunde inte somna om och funderade om jag trots allt dragit på mig en stressfraktur. (Googla aldrig. Aldrig) Jag masserade vaden lite och kände att det gjorde gott för foten.
På morgonen bestämde jag mig för att köra foamroller och massera vaden intensivt. För om et hjälpte kunde jag andas ut. Det hade varit jäkligt dumt att förstöra något som började bli bättre och dessutom behöva backa när jag kommit en bra bit i rehabträningen. Massagen av vaden gjorde gott och besvären och smärtan försvann. Läget blev så som det var innan. Bättre än på mycket länge.
Efter senaste sjukgymnastbesöket fick jag grönt ljus att börja springa igen. Och fortsätta med foamroller och massage. Försiktigt och lugnt till en början. Så jag tog med mig löparskorna till stugan för att testa igen.
Så vi tassade 5 km-spåret på Katrina i dag. I ett väldigt lugnt tempo och på snällt underlag. Och det kändes riktigt bra. Bättre än i söndags och jag har en förhoppning om att det kanske kan fungera bättre nu. Jag skulle vara så glad om jag kunde springa en gång i veckan under vintern. Det skulle ge en fin grund inför sommaren.
