Den allra känslosammaste målgången – fjällmaran

Både jag och min dotter har tittat på det här korta filmklippet. Gång på gång. Hon beskrev det som att kastas tillbaka till starten av loppet, hur håren reste sig på armarna och den stoltheten som kommer. Jag håller med. Så är det även för mig. Jag kan faktiskt i bland gråta till filmer från lopp jag stått på start till. Lopp där en målgång betytt så mycket.

Kanske betydde starten och målgången i Vemdalen Fjällmaraton allra mest av det som jag tagit mig för under åren. Jag tror det. En start  som jag nästan hade räknat bort dagarna innan. När knät gjorde för ont. När reptiden på förhand kändes så kort. Jag skulle inte kunna gå mig igenom loppet som jag hade tänkt. Jag var inte tränad för distansen heller. Att cykla och springa är inte samma sak. Löppassen efter Sportkullan i början Juli gick att räkna på en hand. Jag funderade fram och åter om en start verkligen var vettig eftersom kroppen skulle ta så mycket stryk efteråt. Jag grep efter halmstrån. Tejpade knät och fick grönt ljus från kiropraktorn jag gick hos. Grönt ljus att springa om det kändes bra. Att jag dagen efter tänkta ta mig igenom ett maraton i fjällen sa jag inte rakt ut.

Så stod jag där på start. Tillsammans med min dotter, min pappa och min sambo. Med gåshud på armarna och försökte hålla tårarna tillbaka. Det var bara stort att jag stod där. Jag skulle gå så länge jag fick vara kvar på banan. Det var min plan. Men i bland händer det oväntade. Jag gick i tre kilometer och sprang sedan. I ett tempo som för mig är snabbt. Jag gick från sista placering på 44km-banan till att passera löpare efter löpare.

När jag förstod att jag skulle klara maran, klara reptid och hålla i hop i kroppen grät jag. Kilometer efter kilometer. Av ren lycka och tacksamhet. När jag kunde öka tempot ytterligare från sista depån och in i mål var det runners high på riktigt. Den målgången är den som betyder allra mest tror jag. Just för att jag fick kämpa så mycket inför. Med saker som jag inte tidigare behövt kämpa emot. Jag har varit skadefri under alla år jag cyklat och tävlat. Inte mer än det som naturligt följer med stigcykling som lårkakor, blåmärken och uppskrapade ben och ömma revben. En ny erfarenhet när delar av kroppen inte ställer upp på det som jag vill. Jag är tjurig och har ett pannben som i bland är lite för hårt för mitt eget bästa. Men när smärtan inte beror på att det är jobbigt utan på att något inte står rätt till låter jag inte tjurigheten ta över. Jag tror det gjorde att jag faktiskt kunde starta och gå i mål. Att jag lyssnade på kroppen och stärkte det som var skadat.

Visst hade jag grym träningsvärk efteråt. Jag kunde inte resa mig från golvet i stugan på kvällen. Jag fick sår på två tår och fick dra två naglar. Ett par blånaglar på det och några blåsor under fötterna.  Men mina knän höll. Det går att springa nu. Jag är hel.

Målgången i Vemdalen Fjällmaraton är den mest känslosamma målgången någonsin. En målgång jag är både tacksam och stolt över. Nästa år står jag på start igen. Med mer löpning i kroppen.