• Home
  • /
  • Löpning
  • /
  • Du måste i alla fall prova – om Vemdalen fjällmaraton
prova

Du måste i alla fall prova – om Vemdalen fjällmaraton

prova

Det är lika kass kvalitet på mig som på ovan bild. Om några få dagar är det meningen att jag ska stå på start. På start i mitt livs första fjällmaraton. Ett maraton jag har längtat efter så att det nästan gjort ont i kroppen. Ett maraton som följt med i mina tankar sedan i höstas. Ett maraton i de fjäll som jag har som min bakgård. Stigar jag cyklat, gått och sprungit på. Det som var 2016 års största mål.

Det började bra förra sommaren. En tio år gammal knäskada slutade göra sig påmind och jag kunde springa. I våras började det andra knät göra ont för att eskalera på Sportkullan. Efter ihärdigt stretchande och förebyggande träning blev det så pass bra att jag kunde springa igen. Så långt allt väl. Men det slutar inte lyckligt. Jag sprang lite för långt för två veckor sedan. Den där fjällsöndagen sa kroppen i från.

Jag blev ledsen, arg och uppgiven. Arg för att jag var lite för optimistisk, uppgiven när jag insåg att reptiden inte skulle tillåta att en allt för långsam tur över fjällen och ledsen för att det inte gick längre. Ledsen för att jag så gärna ville klara av det här. Jag skrev inte särskilt mycket om den där löpturen. Tänkte göra passet privat på Strava för att slippa eventuella kommentarer. Jag tänkte till och med sälja mina skor. Jag skulle bara rengöra dem och lägga ut de på blocket. För det var ingen mening att ha ett par löparskor stående när jag inte kunde springa.

Jag la aldrig ut skorna till försäljning. Rengjorde dem inte men stoppade undan dem så långt in under skohyllan det gick. Så att jag inte skulle se dem och påminnas om att jag inte tänkte till före.

Under Ragunda 100 miles hade jag en liten känning i höft, vad och knä. En känsla av kramp. Så som det började den där fjällsöndagen. Det gick över. Efter loppet blev jag dessutom förkyld. Taskig tajmning.

Nu är det bara några dagar kvar och jag har min kollega Wegas ord ekandes i huvudet. ”Du måste ändå prova Helena”

Vi pratade om loppet efter fjällsöndagen. Om att jag inte trodde att en start skulle vara möjlig. Om besvikelsen att inte få springa där jag helst av allt skulle vilja kunna springa.

Hon har rätt Wega. Jag måste i alla fall prova. Prova att gå så långt som jag hinner innan det blir omöjligt att ta sig till den depån där repet dras. För gå kan jag göra. Jag har en startplats och det vore synd att inte nyttja den till ett par timmar på fjället. Vore synd när väderleksrapporten spår vackert höstväder och det är löparstämning på de stigar som annars är tomma.

Nästa år ska jag springa ett fjällmaraton. Nästa år ska jag ha en hel kropp som tål löpning.

6

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

16 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: