Midsommarafton på Ottfjället

Vi har skapat en fin tradition med våra vänner Robin och Sandra. För tredje året i rad firade vi nämligen midsommar till fjälls. Första året var vi på Sonfjället och på Storhogna, i fjol åkte vi till Storlien och i år föll valet på Ottfjället. Hasse ville också leta efter det plan som kraschade på fjällsidan på 60-talet och som ska ligga kvar. En kort vandring till en bra tältplats och en eftermiddagstur upp mot toppen för att leta vrak blev en bra plan.

Vi hämtades upp av Sandra och Robin på midsommaraftonsmorgonen. Det var hett redan då och midsommarhelgen spåddes bli den varmaste på 50 år. Hetta till fjälls kan vara påfrestande eftersom man inte har samma möjlighet att gå och söka svalka. Men väderprognosen hade lovat lätta vindar.

Vi parkerade vid Vålådalens fjällstation och gick den tuffa och branta stigningen upp mot grusvägen som leder mot Ottfjället. I björkskogen kom inte vinden åt oss och myggen var många. Som om de precis kläckts för året. Vi tog oss ganska snabbt upp ut skogen och när vi nådde grusvägen fick vi lite svalka av vinden och slapp myggen. Vi hade planerat lunch vid en större bäck med små vattenfall. En plats vi stannat till vid förra året.

Här satt vi länge i solen och den fläktande vinden som höll mygg och hettan borta. Vi lagade lunch och hade inte bråttom. Vår tänkta tältplats låg dessutom bara ett par hundra meter ovanför oss. I fjol hade vi gått samma sträcka med fortsatt längs med grusvägen för att komma upp på höjd med utsikt över Ånnsjön. I år skulle vi hålla på oss på andra sidan.

Vi tog sedan leden mot Ottfjällets topp och vek av när en större platå bredde ut sig. Gick över en liten myr och slog upp våra tält på en platå med Lunndörrspasset och Bunnerfjällen som fond. Vi stoppade in våra väskor i skuggan för att inte chokladen vi tagit med skulle smälta. Vi bestämde oss för att vänta med kaffet tills lite senare.

Robin valde att stanna kvar vid tältplatsen och vi lämnade ryggsäckarna för att ta oss de ungefär 3-4 km uppför till platsen där flygplansvraket skulle ligga. Stigningen kändes på i hettan och jag ångrade att jag inte tagit med mig energi. Ett par kilometer tar sin tid och kräver sin energi.

Vi mötte många sällskap som var på väg ned och och när vi fortsatte fjällmaratonleden där leden mot toppen viker av blev vi själva. Med hjälp av GPS och karta letade vi oss fram till flygplansvraket. Efter en krävande och lång vandring kunde vi till slut, med hjälp av av GPS och karta få syn på planet som låg nästan i sin helhet på fjällsidan. Vandrare har under åren plockat vrakdelar och pusslat i hop planet. Motorn däremot ligger ett stenkast från själva vraket.

Det var en underlig känsla att stå på en plats där två piloter mist sitt liv 56 år tidigare och se ett plan så välbevarat som detta. Både fascinerande att se planet och sorgligt att veta hur utgången blev. Efter en stunds eftertanke tog vi samma väg tillbaka som vi kom.

Lagom till middagstid kom vi ned till tältplatsen och till Robin som väntade. Vi lagade middag och satt utanför tältet i värmen tills framtåt kvällningen. Eftersom våra juninätter är ljusa blir det ingen solnedgång och jag hade tänkt fånga morgonljuset. Men värmen tog ut sin rätt och jag sov som en stock hela natten.

Efter en lång frukost på midsommardagen packade vi ned våra tält och gick den korta biten ned till Vålådalens fjällstation. Vi hade fått sällskap av ljungpipare på morgonen. Det var lika varmt som dagen innan och det låg ett värmedaller över platån. vi bestämde oss för att stanna till i Ytterån p vägen hem för att äta glass i Glass-Å-parken.

Det blev nog den varmaste midsommarhelgen på 50 år och vi skojade lite om att det kanske var de här dagarna som var årets sommar. Tänk om vi vetat hur rätt vi ändå hade just då. För den normala sommarmånaden har bjudit på höstväder. Kanske den sämsta juli på 50 år? Vem vet? Oavsett så sparar jag ett fint midsommardygn i minnet!