Om att känna att man har starka ben

Jag har två arbetsdagar kvar till semester. Sedan stämplar jag ut för hela 6 veckors ledighet. När jag kommer tillbaka är det september och höst igen. Under de här sex veckorna har jag inte så mycket planerat mer än att hämta Hasse och min pappa i Sulitelma i Norge i mitten av augusti. Jag och Cecilia tar pappas husbil, packar våra cyklar och åker på en roadtrip längs med vägen innan vi hämtar upp dom. Och så är det ju enduro SM på hemmaplan. Mitt stora mål och sommarens höjdpunkt.

Jag har lovat mig själv att inte sätta någon press på mig själv inför SM. Jag ska bara köra för att det roligt, göra så bra jag kan utifrån min dagsform då och komma ned för alla specialsträckor utan missöden. Men det är väldigt lätt att halka in i gamla hjulspår och låta den där prestationsdelen av mig komma fram. Bli besviken av utebliven fart och känsla av tryck i benen, att inte våga släppa bromsarna och köra lika bra som jag gjorde i höstas.

Lika lätt är det att glömma att hur fort det går till stor del beror på hur underlaget ser ut, precis som det gör på skidor. I bland ett snabbt före, i bland ett långsamt. Leder och stigar slits och ändrar karaktär och i bland har man sekunder på sin sida och i bland inte. Jag får påminna mig om det här och tänka att jag kör så mycket bättre tekniskt nu och framförallt påminna mig om att inte tänka så mycket. Det sista som en god vän påminde mig om. För tänker gör jag, alldeles för mycket.

Så i stället för att gräva ned mig i att det inte går fort har jag fokuserats på att ha roligt, som samme gode vän påminde mig om. Jag har testat nya sätt att angripa svårigheter som tighta kurvor, skuttat lite extra på bergets hopp och rullat en del landsväg. Först för att min dropper på stigcykeln är trasig och sen för att det faktiskt är njutbart att bara rulla väg. Låta milen ticka på och inte behöva tänka.

Jag har behövt det för att ändå känna att mina ben är starka och är det något jag är så är det uthållig. Det är tokigt egentligen hur hjärnan fungerar. Jag tror att jag varken är uthållig eller stark emellanåt och glömmer bort att jag faktiskt tränar på rätt bra.

Hursomhelst var det en fin kvällstur på racern i går. Jag åkte runt Brunfloviken efter att regnet upphört. I lugnt tempo lät jag benen spinna på och tankarna vandra fritt. Himlen var mörk bortåt Bydalsfjällen och vägen blöt. Mot Brunflo såg det lite klarare ut. Jag skarvade på med två extra stigningar och kom hem lite för sent för en måndagskväll. Kvällsfikade till reprisen av herrans världscup i downhill med lagom trötta ben efter nästan 2 timmar. Kom att tänka på att jag köpte min racer för 14 år sedan och var jättestolt över min lätta fina kolfibercykel. Jag skulle aldrig behöva köpa någon annan racer, någonsin tänkte jag då. Tänk om jag vetat hur rätt jag hade. Nu 14 år senare fungerar den fortfarande bra även om designen andas lite 2008 och allt har utvecklats till det bättre. Jag har verkligen åldrats med cykeln, trots mina utsvävningar i andra cykeldiscipliner, cyklar som kommit och gått har ändå racern varit kvar. Som en stabil grund.

Men det är ju en annan historia och lite för filosofiskt för en vanligt tisdag.