Om att vara cyklist i jämtlandsvåren

Att Sverige är ett avlångt land har jag ofta avhandlat i bloggen. Det blir väldigt tydligt när våren kommer. När jag fortfarande åker skidor och tänker att snön aldrig kommer att tina bort eftersom det är så mycket av den så cyklar mina internetvänner på stig och gör landsvägspremiär. De som jag följer som bor mer söderut ska tilläggas. Då börjar jag längta litegrann och tänker att det inte är så långt kvar här tills stigarna tinar fram.

Det är alltid långt kvar. Det blir aldrig vår på det sättet i mars och inte heller i april. Jag vet ju att det alltid kommer en omgång snö till och det är mer rimligt att se framemot stig i maj. Men ändå så är det som om jag har guldfiskminne och tar ut våren lite i förskott. Men det har sin tjusning och på något sätt är det ett vårtecken i sig att:

Cykla hem sent i början av april när är det börjar skymma lite. Få påminnas om att det fortfarande bara är solen som värmer. Det är kyligt om kroppen när jag vågat mig ut i tunnare vindjacka men kylan är på något sätt uppfriskande och lovar att det snart är varmt igen.

Plocka av vinterdäcken och njuta till fullo av en nästan helt tyst cykel. Känna hur det rullar lätt och eventuellt behöva hålla tungan rätt i munnen tidiga mornar när nattkylan kan ha gjort det halt.

Leta stig och glädjas åt korta bitar barmark. Så pass mycket att det utan problem går att cykla en och en halv timme i transport för att komma till den där stigsnutten. För att få öppna dämparna och känna att det är lite lättare mjukare och skönare att jobba med terrängen jämfört med den stela fatbiken. Är det dessutom en utförsled och droppen får sänkas är det stor glädje och ännu mer värt att mer än en gång cykla den där långa transport för att åka ned och dra cykel upp igen. Aldrig har väl stig oavsett om den är platt, helt otekniskt eller lite rotig och lutar utför varit så fin som de där första gångerna på våren. Då är jag inte alls kräsen. Bara lycklig och lägger man till häng med cykelvänner blir det ännu bättre!

Rulla grusväg länge och tänka som varje år att det vore fint att ha en gravelcykel i stället för mountainbiken. Få låta benen spinna på och känna att de ändå är rätt starka och att det är otroligt roligt med just grusvägsdistans. Jag tänker varje vår att jag ska cykla mer grusväg som komplement och kankse till och med mer landsväg. För all cykling i april är lockande. Sen händer det något. Stigarna lockar mer.

Leta fram tunnare cykelkläder och hoppa över buffen under hjälmen. Till och med köra i bara cykeltröja när medvinden och solen värmer. Nu leker livet och så…

…som i ett trollslag får man obarmhärtigt påminnas om att det trots allt bara är april . För efter att jag har gått igenom alla stegen ovan och till och med ätit årets första glass på distanspasset kom vintern tillbaka. Inte med en dags snöande utan flera dagar som det ser ut. Snön ligger decimetertjock och tung ute på de tidigare bara åkrarna och träden är snöulliga igen. Såg en storspov sakta ta sig fram med sina långa ben i djupsnön. Stackarn tänkte jag.

Det är nästan så jag funderar på om det är åkbart för skidor på ÖSK nu, om konstsnölingan inte tinade lika fort och snön som kommit och kommer gör att det faktiskt går. Men hejdar mig. Jag har faktiskt ställt undan skidorna och man vet aldrig med april. Snart är det varmt igen och hursomhelst är det först i maj som det faktiskt är realistiskt att tänka stigcykling.