Så ställer jag mig upp och trycker till på pedalerna

Jag trampar lite lätt för att få ned pulsen och ladda om efter senaste jakten på min egen tid på en stig. Jag vänder när jag vet att jag kommer att få alldeles lagom med avstånd för att hinna trampa upp rejält med fart. Snyter mig lite eftersom det är massvis med pollen i luften. Björken har nämligen slagit ut alldeles nyligen. Räknar lite snabbt i hiuvudet, fem stigar har jag kört innan den här. Fem intervaller av varierande längd. Några av dem utför och jag tänker åteirgen att den som säger att utför är lätt har inte kört utför riktigt hårt. Det är vansinningt jobbigt.

Så ställer jag mig upp och trycker till på pedalerna, trampar ned all kraft i dem för att få upp fart. När jag känner att jag har tillräckligt momentum sätter jag mig ned tills jag når stigen som bär utför. Jag har bestämt mig för att inte fegbromsa. För vid varje liten onödigt inbromsning tappar jag den fart jag har byggt upp. Jag känner lite pirr av skräckblandad förtjusning. Jag vet precis hur stigen ser ut, kan varje sten och kurva och vet precis var jag kan tappa fart och var jag kan skapa fart. Jag vet också precis var det kan gå åt skogen, bokstavligt talat.

Men jag har massor av självförtroende den här dagen och cykeln sväljer så mycket. Jag har också kontroll. Första delen går fortare än någonsin. Jag har sänkt dropper-posten, jobbar med terrängen, med cykeln och bromsar precis där jag behöver. Så tappar jag lite när jag får dutta lite lätt på bromsen vid den stenen som kan vara lurig. Som jag vet ligger där och kunde ha tagit bättre. Men jag kan inte tappat mycket tänker jag och ligger på sista biten.

Andfådd och svettig pustar jag ut en bit ned. Nöjd över min åkning och jag anar att jag slagit min tid. Jag tar en selfie hög på endorfiner och laddar om för 3 stigar till att slå mina tider på.

Hemma innan duschen och innan jag tagit mig ur cykelkläderna laddar jag upp passet till Strava och tittar. Jodå jag har tagit ett QOM på den där stigen, Bruce Lee Downhill och ett par QOM:s till. Jag får det bekräftat det som jag anat. Att både självförtoende och teknikträning har gett resultat. Och det är bara maj. Det bådar gott tänker jag.

Nu är det inte maj, det är mars och jag har så stor stiglängtan nu. Jag har bläddrat bland bilder och filmer i telefonen och tänker att jag minsann var riktigt bra i våras och somras trots omständigheterna med stress. Jag funderar om jag kan slå mig själv även i år. Någongång måste jag ju peaka, jag blir ju inte yngre. Var det i somras eller är det den här sommaren som jag gör det? Eller kanske nästa? Jag vet inte men jag vet att det inte är långt kvar innan jag får testa att jaga mig själv igen!

3

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: