Skarcykling!

Jag brukar skarskejta till fjälls på vårvintern. Det kan vara den allra finaste skidåkningen och man skejta nästan precis dit näsan pekar. Allra finast är att kliva upp en tidig morgon då skaren oftast är som allra hårdast och se hur världen vaknar. I fjol skarskejtade vi den 29 april för sista gången. Åkte över Storhognas stora myrar i en vid båge för att komma in på Högsfjällsspåret. Dagen efter kickade vi i gång utförssäsongen med att cykla i Källviken i Falun. Kontraster och det är just det som är det fina på våren.

I år har jag inte skarskejtat en enda gång men däremot testat skarcykling för första gången. Det har varit lite si och så med både snö och skare och frågan var om det skulle bli tillräckligt hårt eller inte. Och häromveckan blev det så hårt att skaren äntligen bar. Uppdateringarna av fin skarcykling hade plingat i en kompistråd på Messenger under hela. Någon hade varit ute på morgonen och postat en liten film och någon annan en bild och det fantastiskt fint ut.

Jag ville testa trots att det var sen eftermiddag. Jag ville se var skoterlederna tog vägen ovanför E14. Jag ville också försöka ta mig till Spikbodarna för att avsluta med vinterrundans stigar.

Jag tog med mig lite överblivet godis sedan helgen och bryggde kaffe till termosen och gav mig ut. Cyklade upp i industriområdet via stenhårda skoterleder och stigar och vek av på en väg jag varit nyfiken på. En väg som skulle sluta vid en vändplan. Det visade sig vara en skoterled till Opesjön. Jag kom ut på fina små myrar med hårda skoterspår och fick cykla genom gles tallskog. Där slog det mig att det med stor sannolikhet fanns björn i området. Jag hade nämligen hört att de vaknat redan. Med pickande hjärta trampade jag på lite extra och funderade på vad som skulle hända. Ni vet de där irrationella tankarna som kommer. Om jag blir attackerad, dör jag? Skulle jag kunna cykla i från en björn? Vad gör jag den dyker upp? Stannar upp och gör mig stor och låter mycket. Jag insåg att jag inte kunde göra så mycket mer än cykla vidare och hoppas att eventuell björn var lika rädd för mig som jag för den….så länge den inte hade ungar då..

Jag hamnade så småningom vid Opesjön och funderade en stund på isen skulle bära. Det hade varit varmt ett tag och jag har stor respekt för isar. När jag såg ett par ute med spark bestämde jag mig för prova men hålla mig nära land. När det knakade lite för oroväckande för min smak bestämde jag mig för att åka in i skogen istället och leta skoterleden till Gräfsåsen.

Via skogsbilvägar kom jag närstan till Bringåstjärnen och gjorde en kartkoll. Jag skulle kunna nå Gräfåsen om jag genade över en myrparti. Det gjorde jag och fick otroligt fin skarcykling som bar även inne i skogen. Det gav en likadan känsla av frihet och lekfullhet som skarskejten gör.

Efter ännu en kartkoll och riktigt fin cykling på gamla skoterspår nådde jag så småningom vinterundans stigar i utkanten av Spikbodarna. Efter en halvtimme parkerade jag cykeln i snön och la ut mitt sittunderlag i solen vid Ols-Johanbodarna. Jag åt lite godis, drack kaffe med påtår och kände mig nöjd med min utflykt. Fina timmar en eftermiddag men framförallt fin skarcyklig. En helt ny dimension av fatbike och något som jag kommer göra mer av. Förhoppningsvis i slutet av den här veckan och självklart nästa år.

Men det är det här med björnen som vaknat. Det tar emot lite att åka ut själv. Men å andra sidan är nog björnen lika rädd för mig som jag är för den. Hoppas jag.

1

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: