23 dagar kvar till Nordenskiöldsloppet – nuläget och tankarna

23 dagar kvar

3 veckor och för varje dag töar skidspåren här i stan. Våren kom lite för tidigt i år. Det är svårt att tänka skidor när vägarna är snö och snart isfria och stigarna börjar tina fram. När cykelsuget är stort och kroppen säger att skidsäsongen är över. Jag måste påminna mig själv att jag faktiskt ska stå på start den 10 april. Att ha en skärmdump från startlistan i telefonen gör det hela lite verkligare. Att det faktiskt inte är slut på skidsäsongen och jag har vinterns största mål framför mig. Efter det kan jag fokusera mer på att cykla och framförallt att springa. Men jag är lite otålig och har svårt att prioritera. När allt är roligt att göra är det svårt att gå helt inför en sak. Men 23 dagar av mitt återstående träningsliv är inte mycket i sammanhanget.

Nuläget då?

Eftersom jag inte haft mina sämre skidor hemma har jag nött SkiErg i veckan. Långtråkigt och enformigt men det gör gott inbillar jag mig. Att det är bättre än ingen skidlik träning alls. Tänker på alla de som genomför Vasaloppet med nästan enbart träning i stakmaskin. Jag är ju bortskämd med snö tidigt på säsongen och snö långt efter att Vasaloppet är över. Jag inser att jag kommer att få nöta vidare inne på gymmet de återstående veckorna innan loppet. Ägna de 3 sista helgerna åt träning på snö i stugan.

Jag har all min träning samlat på Funbeat. Det är bra att backa och faktiskt se att det inte var så alarmerande lite som jag faktiskt har trott. Eftersom jag tidigt tappade motivationen för Öppet Spår blev det inte så många långpass. De passen som är väldig viktiga. De lugna långa med så lik terräng som möjligt. Nu har jag skrapat i hop ett par stycken och har några kvar att göra. Men alla timmar och mil jag gjort under vintern är bra timmar och mil. Det är träning som gjort mig starkare och uthålligare och jag startade inte från noll. Från oktober 2015 har jag:

• 72,5 mil längdskidor på kontot och ett par mil i stakmaskin. Av dessa är det faktiskt lite mer klassiskt än skejt.
• Nästan 60 timmars träningstid på skidor och snö och 4,45 timmar i stakmaskinen.
• Nästan 10 timmars styrketräning/cirkelträning vilket är på tok för lite men inget att göra åt nu.

Det festliga är att jag har mer träningstid och mil på cykel den här vintern. Otippat för att tidigare inte varit vintercyklist. Men cykling är konditionsträning och hjärtat får jobba. Så nuläget vad gäller träning så är det ändå rätt bra. Eller väldigt bra med tanke på att säsongen kom i gång sent, jag har cyklat nästan 95 mil (hur det nu ens är möjligt, för så mycket har det inte känts som) och jag har faktiskt lite tid kvar att trötta ut stakmusklerna. Om jag känner mig redo? Gör man det inför 22 mil?

…och tankarna

Det är så många tankar som har snurrat i huvudet sedan jag vann startplatsen. Från att i början inte riktigt förstå och vistas i ett rus av förväntan och glädje. Till att faktiskt börja landa i att det är 22 mil som ska avverkas på ett par skidor. En liten hårdhänt klapp på kinden efter 4 timmars-stakningen för några helger sedan. Bara en bråkdel då av vad jag ska ta mig an sedan. Det gav lite perspektiv.

Sedan en liten euforisk känsla över att jag faktiskt kommer att försöka genomföra det. Att jag som egentligen inte är så mycket skidåkare på det sättet. Som aldrig hållit på i ett dygn ska försöka att genomföra något som alla inte gör. Tillsammans med både motionärer och elitåkare. Lyckligt ovetande om hur det kommer att kännas och hur slitsamt det kommer att bli. Och så över till tvivel och nervositet när sista långpasset gick illa. När skavsåret blommade upp efter en timme och tekniken var haltande kändes det mest fånigt att jag ens försöker. Tror att jag ska klara det. Att jag inte har självinsikt nog till att förstå att allt faktiskt inte går att göra även om jag gärna vill. Att inte ha den minsta koll på vad jag behöver ha med mig under loppet, hur mycket eller lite kläder det behövs, hur jag ska valla, och till en sådan enkel men stor sak som hur många strumpor jag kommer att behöva skicka till klädeskontrollerna för att minska risken för skav. Jag har ingen aning egentligen men kan bara gissa mig till. Läskigt.

Precis som inför långloppen och de större målen jag har haft kommer nojan. Är jag sjuk? Visst kliar det lite i halsen? Kommer jag att klara det? Tänk om jag gör mig illa precis innan loppet och hundra andra konstiga saker att oroa sig för. I morse slog det till med full kraft när jag kände mig lite hängig. Jag har nyss varit sjuk. I två omgångar och känner att jag inte riktigt vågar bränna på med tuffa intervaller. Jag har en molande värk i höger arm och Hasse har rett ut ett par mukelknutor. Därför avstod jag Happymorningriden för att inte riskera något.

Men jag försöker tänka lite så här: Eftersom jag egentligen inte har en aning om vad som väntar mig kan jag bara förbereda mig på det sättet jag tror är det bästa. Att inte stressa de här sista veckorna utan träna som jag gjort innan. Underhålla även om skidträningen blir inomhus. Att äta bra, sova bra och lita på att den träning jag har gjort kommer att räcka. Försöka att lägga upp en plan för loppet vad gäller energiintag och klädesbyten. Att ta loppet en depå i taget. 25 stycken delmål innan själva målet. För jag står inte på start för att försöka åka så snabbt som möjligt eller slå någon tid. Jag står där för att ta mig an mitt största äventyr på skidor och få korsa mållinjen. Det får ta den tid som det tar.

För jag klarade ett Öppet spår 2011 trots smärta och dålig teknik. Trots att jag inte hade åkt skidor sedan barnsben och hade bara ett par månaders träning innan. Då var 9 mil ohyggligt långt precis som 22 mil är i dag. Nu har jag ett par års skidträning i kroppen och ett pannben som är hårdare än då.

Slutligen kanske det som fick mig att tro lite mer på mig själv var de peppande kommentarerna jag fick i från er på det lite gnälliga inlägget om hur illa det gått. Kommentarer som stärkte mer än ni anar. Jag förstod att det faktiskt finns de som tror att jag kommer att klara det. Som engagerar sig i det jag gör. Ni. Det är lite stort och värt så mycket när självförtroendet sjunker. För hur det än är bland peppiga skid- och cykelinlägg och en stålvilja att klara allt jag tar mig an är jag skiträdd att misslyckas. Inte inför andra utan mer inför mig själv. Inte alltid så sunt men det kommer fram i bland och lägger en blöt filt över tankarna. 

(Och så är det ju faktiskt mitt eget val att köra det här loppet, ingen tvingar mig och det finns ju värre problem i världen än det här. Jag vet.)