När man behöver något som mest kan det vara allra svårast att få till det. Som att ta sig tid att komma ut en stund på mitt dagen trots att arbetshögen är enorm och stressnivåerna är lite för höga. Då kan det vara allra enklast att bara borra ned sig i högen och jobba undan medan det går från mörkt till mörkt ute.
En sådan dag kunde det blivit igen om jag inte stannat upp. Tagit ett djupt andetag och bestämt mig för att ta lunchrast lite tidigare. Jag bytte om till skidkläder och åkte upp stadion strax för elva. Snurrade där i 30 minuter i ett skönt lugnt tempo. I en skejtbädd som inte var så hal och blank. Efter en stund kändes det som hjärtat hittade tillbaka till normal rytm och tankarna kunde vandra fritt utan att spinna runt. Jag kände inget krav påfart eller tid att vara ute. Bara lagom för att gå ned i varv. Jag stannade på affären, köpte extra fina kaffebönor och åkte hem för lunch.
Jag kunde lika gärna ha hoppat över den där stunden i dagsljus i dag för att jag kände att jag inte skulle hinna. Men jag gjorde det som var rätt och det som jag behövde allra mest. Att få koppla av och bort. För lika viktigt som det är at få saker gjorda i jobbet är det att pausa. Tankarna blir lite klarare efteråt och det blir lite lättare att prioritera och se lite klarare på saker.
