• Home
  • /
  • Skidor
  • /
  • Det var inte snyggt – skidpreimär idag!

Det var inte snyggt – skidpreimär idag!

I dag var det inget som kunde stoppa skidpremiären. Inte ens en lite fuktig och tösnöande morgon eller ett gips på handen. Jag skulle skejta. För jag hade längtat det här. I går regnade det. Ett sådant kallt strilande och vi bestämde oss för att vänta en dag. I stället blev det dubbelpass på trainern. En etapp av tour of London i syfte att öva klungkörning, ha is i magen och öva på att spurta i mål. Lyckades bra och kom först. Efteråt julklappsinköp och efter det ett lugnt pass tillsammans med Hasse och så hade den lördagen gått.

Sent i natt nödvallade vi våra skejtskidor så som vi alltid gör när vi ska åka det första passet för säsongen. Vi lär oss aldrig vara ute i god tid. Vi skulle få sällskap av cykelvännerna Uffe och Steke i spåret och jag var upprymd. Hade testat att det fungerade med kontrollrem och gipsad hand. Hittat en lovvikavante som skulle fungera och letat fram kläder.

Vi åkte upp till Spikbodarna medan det fortfarande var ganska mörkt ute. Den längsta natten inföll i går. Hursom hade vi hade vi pannlampor med för säkerhetens skull men innan vi hade fått på oss skidorna ljusnade det. Jag var lite nervös över hur knät skulle reagera. Egentligen borde jag börja med klassiskt men nollgradigt och snöfall är inget jag vill valla för. Risken för bakhalt skulle vara stor opch staka med ett gips på handen skulle inte gå.

De där första skären är alltid speciella. Lite vingliga och stela innan kroppen förstår vad som är på gång. Att det faktiskt är skidsäsong igen. I dag var inget undantag. Visserligen ännu vingligare än andra vintrar när jag inte riktigt kunde hålla staven på rätt sätt. Sedan rädslan att knät skulle göra ont, vara instabilt eller att jag skulle ramla och ha sönder något. Hjärnspöken för knät har aldrig varit så stabilt som nu.

Steke avvek efter någon kilometer medan vi andra fortsatte långa slingan i Spokbodarna. Hasse en bit bakom eftersom hans arm inte tillät att ta i så hårt. Jag i ett försök att gå i rygg på Uffe. Med ett stort leende på läpparna, med ett knä som inte protesterade och med lite festlig teknik med höger hand. Men jag gick mer än jag brukar på treans växel så här tidigt på vintern och var riktigt slut de sista kilometerna. Stannade klockan på nästan 13 km. Lite längre än tänkt men med en bubblande känsla i kroppen. Det var lite som att få en julklapp dagens skidpremiär. Den var inte snygg men så efterlängtad!

Foto: Hasse

Återigen slog det mig vad långt jag kommit med rehaben. Fyra månader och jag åker längdskidor och joggar på löpband. Jag gör saker som jag inte trodde jag skulle göra på länge. Fortfarande finns det saker som inte går, som att åka utför. Inte i år men det gör inte så mycket. Var sak har sin tid!

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

One Comment

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: