• Home
  • /
  • Skidor
  • /
  • Fursteli skidspår – en revansch

Fursteli skidspår – en revansch

I början av december för några år sedan när snön kom tidigt och det var skidskytte i stan provade vi för första gången skidspåren i Fugelsta. De som kallas Fursteli skidspår. Den kvällen hade jag en riktig dålig skiddag om jag får tro det inlägg jag skrev. Ovan skateteknik efter säsongsuppehåll, lite knölig skatebädd, det som jag har allra svårast för och dessutom lyckades jag spetsa min läpp på Hasses stav. Vi kände oss vilsna, hade ingen aning om var vi skulle, hur långt skidspåret var eller var vi befann oss i skenet av våra pannlampor. Det det kände som oändliga skogsbilsvägar, tråkiga skogsbilsvägar. Aldrig mer sa jag efteråt även om jag skrev att spåret skulle få en andra chans.

Men saker bör få en andra chans och så även skidspår. För skogsbilvägar kan vara trevliga att skida och spåren där uppe får alltid lovord. Så i går åkte vi upp. Fast beslutsamma för att ge Furstelispåren en revansch. Lite över en mil lugn skejt hade vi tänkt.

Jag hade glömt min ena vante, den som fungerade över gipset men hade ingen lust att åka hem. I stället fick en buff agera vante och medan jag knöt i hop den kom Uffe Nutti. Roligt med sällskap och någon som hittade.

Vi skidade i väg upp mot Svartsjöarna i ett otroligt vackert sagolandskap. Här uppe på höjd hade solen svårt att ta sig igenom molnigheten och himlen var pastellblå. Träden frostiga och vita och skejtbädden riktigt fin. Vi lät tempot vara avslappnat med tanke på Hasses skadade armbåge och min lite festliga stavhantering med gipset. Tog oss trots allt med god fart upp mot Svartsjöarna.

Uffe är en lika trevlig skidkamrat som cykelkamrat!

Jag sa till Hasse att det var himla dumt att vi dömde ut spåren så hårt för några år sedan och att vi gått miste om riktigt bra skidåkning. Framförallt när syftet är att glida runt på skejtskidor och bara njuta. I spår som inte är så kuperade utan bjuder på bra träning i treans växel. Och att skogsbilvägar är riktigt fina. För det var många gånger jag tänkte att spåren liknade de på Nordenskiöldsloppet.

Jag längtade till och med efter att få åka klassiskt när vi kom ut till Svartjöarna och skejtbedden upphörde. För många år sedan åkte vi ändå från Brattåsen ned till Tandsbyn. Som jag minns det en otroligt fin tur. Mer klassiskt i år bestämde jag där och då.

Vi fick i hop strax över 11 fina kilometer och spåren gav mig mersmak. Det får bli någon fredag framöver när Hasse är hemma och jag har bil. För Fursteli skidspår fick sin revansch och den här gången visste jag nästan på ett så när var jag befann sig. Sedan sist har jag cyklat mycket i området och lärt mig hitta.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: