Livets skejt i Lofsdalen
I dag fick jag uppleva den allra finaste skejturen i mitt liv. En sån där dag när man faktiskt kan använda ordet magiskt även om det tar emot att skriva det där slitna och klyschiga ordet man kan stoppa in i allt för att det ska låta lite extra. Men det var snudd på magiskt idag. Eller hellre en dagjävel som Sara Rönne kallar det. En jävla dagjävel utan dess like. En sån där jag orkar inte vad fint-dag som jag hade för ett tag sedan. När det är svårt att åka skidor utan att stanna hela tiden för att bara titta eller ta alldeles för många bilder. När man drar efter andan så fort man kommer över ett krön. När det nästan blir för mycket att ta in och man blir lycklig långt in i själen. Sådana dagar känns nästan ännu viktigare nu när hela havet stormar utanför min egen filterbubbla.
Vi har pratat om Lofsdalen förut. Om att åka dit vintertid för att åka skidor men inte kommit oss för. För det är roligt att få upptäcka andra skidspår, andra fjällområden och få lite nya intryck. I dag gjorde vi slag i saken. Satte oss i bilen och åkte den där timmen det tar till Lofsdalen. Lite oroliga över vädret när vi lämnade skalet där snön yrde och allt var grått. Vi hade inte behövt vara oroliga alls för vi prickade in rätt ställe att tillbringa en marslördag på. När vi svängt av mot Linsell klarande det upp.
Vi köpte spårknapp för 85 kronor på Karins sportbod och hörde oss för om bästa spåret för att få så mycket fjällkänsla som möjligt. Vi blev rekommenderade Lusslileden och Pilmgrimsleden som var pistat för dagen. Sträckan som Pilgrimsloppet går på och eventuellt skulle den vara pistat för skejt sa tjejen i kassan. Vi åkte upp till Hovvärkens spårcentral och åkte Lusslileden och funderade på varför det var så smalt mellan de två klassiska spåren. Det gick inte så bra att skejta så vi vände tillbaka och valde det gröna spåret, för att vika av på ett orange och sedan upp på en blå, Strådalsleden för att komma ut på Lusslileden igen.
För en stund i början när vi skejtade på hård och lite isig bädd, när det inte var så bra pistat och benen lite trötta tänkte jag att det kanske inte var så bra ändå det här. Men efter en kisspaus och lite energi och en uppförsbacke med riktigt fin skejtbädd vände det. Och när vi fick sträcka ut uppe på kalfjället var allt glömt.
Vi sa så mycket under långa stunder, skejtade i lite lätt motlut ut mot helt okända fjäll. Stannade i bland och funderade på vad vi såg för toppar. Idre? Funäs? Ingen aning utan helt okända fjälltrakter så olika de vi cyklade runt i går. Åt lite energi vid en grillkåta och sa till varandra att vi kör några kilometer till, in i ett pass mellan två fjäll, Lusslifjället och Fruhågna såg jag efteråt när jag tittade på kartan hemma. Vi skulle få lätt medlut på väg tillbaka. Jag kände mig tacksam att få skejta där och då. Att ha orken och förutsättningarna att göra det när andan faller på. Eller i alla fall nästan när andan faller på.
Vi vände tillbaka när klockan slog över 20 km efter att stått en stund och lyssnat till en totalt tystnad. Inte ens en skoter eller vind i fjällbjörkarna. Vi var inte riktigt vid Pilgrimsleden vändning och hade insett att vi inte hade orken att skejta över 52 km i dag. Vi hade nog inte heller energi för det med oss.
Ett par kilometer gick undan när vi hade medvind och medlut. Skönt när benen började bli trötta. När vi kom till den biten av Lusslileden vi hade vänt på visste vi inte vad som väntade mer än att det skulle vara runt 6 kilometer. Vi fick mer uppförs än utförs men det gjorde inte så mycket. Inte när man får skida runt i omgivningar som nästan inte känns på riktigt. Med trötta ben och lycklig själ bytte vi om vid bilen. Båda två rörande överens om att Lofsdalen bjöd på skidpropaganda av stora mått. Båda överens om att det behövdes en burgare på Trapper innan hemfärd.
Tack livet för ännu en av de där dagarna. Tack!
1