När jag öppnar Instagram möts jag av pudrade toppar i Storhogna och Vemdalen. Ser frostiga bilder från funäsfjällen och att vissa skidorter börjat lägga ut snö. En liten del av mig säger att det är alldeles för tidigt och att jag inte hunnit med allt jag vill under hösten. En annan del jublar och känner ett förväntansfullt pirr.
Den här hösten gick otroligt snabbt. Från allt det röda, gula och orangea i september när vi var ute mer än vad vi var inne på helgerna till oktobers snart kala träd och smutsgula stigar. Vackerhösten passerade förbi snabbt i år.
Nu blir det allt mörkare på kvällarna och det är fuktigt och blött ute. Råkallt och helt ärligt lite trist. Och nu längtar jag vinter. Jag längtar efter ljuset som gör det lite lättare att hantera vintermörkret. Längtar efter de där krispiga kalla dagarna när solen knappt går ovan träden och strålarna syns bakom trädgrenarna. Jag längtar efter knarret under kängorna.
Jag längtar efter alla skidpass. Från det där allra första när tekniken känns lite stapplig och jag är lycklig i hela kroppen tills vårvinterns långpass på fjällen. Jag längtar till och med efter de där lite tjurigt jobbiga passen med tung snö och trött kropp. Jag längtar efter att få åka mer skidor i år än förra året och jag hoppas innerligt att mitt knä och min fot kommer klara av det.
Jag längtar till och med efter att ta fram fatbiken som stått på undantag i stugan. Längtar efter turerna på skoterleder hemma och på fjället. Att smyga mig uppför liftrännan på Storhogna och efter att kollat av med pistören (bra att ha en sambo som kör pistmaskin) att det är okej att bränna ned för solbacken.
Och snart är vi där!
0
