• Home
  • /
  • Skidor
  • /
  • #throwbackthursday – En gång åkte jag 20 mil på skidor

#throwbackthursday – En gång åkte jag 20 mil på skidor

En gång åkte jag 20 mil skidor och året därpå bröt jag efter 14,5 mil. Två gånger har jag stått på startlinjen till ett av världens längsta skidlopp. Väntat spänt och nervöst i ett startled på en sjö några kilometer utanför Jokkmokk för att åka skidor en hel dag. Två gånger har jag stakat oändligt många timmar med Lapplandsfällen som sällskap och ett par hundra andra likasinnade skidåkare. Med ett mål- att ta sig tillbaka till Jokkmokk innan maxtiden gick ut och klara så lång tid på skidor. När jag tänker på det i dag känns det avlägset. Som om jag inte gjort det där. För sådant klarar inte jag. Eller det gör jag ju uppenbarligen men det är ändå lite overkligt.

Facebook påminde mig häromdagen om att jag inför mitt första Nordenskiöldslopp stakade länge och långt i Björnrike. Som en förberedelse in för de 20 milen som väntade mig. det var nyckelpass som var lika viktiga ur träningssynpunkt som för det mentala. Att veta att jag klarat av att dubbelstaka i fyra timmar. Klarade jag det skulle jag klara att staka dubbelt så länge.

Jag minns att jag stod på start den där morgonen i april med lika mycket förväntan som nervositet i kroppen. Där ute på en sjö i Lappland, i gryningen med många timmar framför mig. Många timmar av det som jag gillar så mycket. jag visste att jag skulle få vända dalar till toppar, få eufori och glädje och stundvis uppgivenhet. Jag skulle få ta mig igenom hela mitt känsloregister än om mer åt det glada hållet den där aprildagen.

Det var en surrealistisk känsla att vara en av de förhållandevis få som om några minuter skulle köra världens längsta skidlopp. Premiärupplagan av Nordenskiöldsloppet i morden tid. Veta att jag skulle skida från gryningsljus till pannlampeljus och inte ha en aning om hur många timmar det skulle ta. Om jag skulle klara det, om jag skulle få ont eller ge upp. Jag visste inte då att jag skulle ha en av mina bästa skiddagar någonsin. Att jag skulle kunna hålla ett så högt tempo att Hasse som var med och stöttade skulle få svårt att hinna mellan kontrollerna. Framförallt visste jag inte hur långt 20 mil på ett par skidor egentligen är och tur var det. I alla fall just då. Men jag gjorde om det. Året därpå.

Minnen bleknar lite i kanten när åren går men vissa saker finns kvar. Som är fasteggade för alltid. Som det där heta svarta kokkaffet en funktionär kokade just till mig i en av de sista depåerna. Kaffe kokt i hederlig kaffepanna över öppen eld. Kaffe värt att vänta på några minuter extra. För kaffe fanns inte i depåerna och det enda jag längtade efter under loppet. Jag tror jag grät av glädje efter den där koppen. Av tacksamhet och trötthet. Så där som jag gör under längre lopp emellanåt.

Eller när jag kom upp p höjd och fick se in i Sarek. Efter en lång skogsbilsväg med ett litet jobbigt motlut låg fjällvärlden framför mina fötter. Det var så som det kändes då. Jag tror jag ropade till några andra att jag aldrig sett något så fint någonsin förut. En sanning med lite modifikation så klart men i den stunden var det så.

Jag minns också känslan av en stark kropp trots att axlarna och armbågarna gjorde ont efter så många timmars stakande. Hur tacksam jag kände mig över att orka. Över att våga göra något så galet. Hur många mörka tankar jag lämnade på skogsbilvägarna där när jag kom till insikt om hur mycket jag klarade av.

Jag minns också känslan över att snart vara i mål. Få sällskap de sista milen och ha någon att prata med. Någon att dela trötthet, glädje och småkrämpor med. Andreas hette han, han som peppade mig runt den sista milen inne på Jokkmokks skidstadion när jag ville ge upp. Och tillsammans se målportalen där speakern stått hela eftermiddagen och långt in på kvällen för att ta emot oss alla. Att få glida över mållinjen och ta av sig skidorna och känna att benen inte bar. Men med ett rus i kroppen som jag inte lyckats få någon gång efter det. 2016 var mitt skidår och jag skrev en långt inlägg om mitt första lopp här.

2017 stod jag på startlinjen igen. Mer förberedd och visste vad jag hade att vänta. Lika förväntansfull som året innan. En annan bansträckning, mer fjällvyer och mer stakning men även ett par rejälare stigningar. Jag stod också på start med en aning om att min rygg kanske inte skulle hålla. Det gjorde den inte. Men jag kämpade så mycket. Åkte så långt trots att jag borde ha klivit av redan efter 4 mil. Fast beslutsam att ta mig till vändning i Årrenjarka, sedan ta kilometer efter kilometer så länge som det gick. jag skrev i racereporten att jag ville avsluta skidsäsongen med ett rejält långpass.

Den gången var dipparna djupare och föret sämre. Trots det låg jag långt fram i tävlingen och gjorde på inget sätt ett dåligt lopp. Men i bland kommer man till den punkten när det faktiskt inte går att fortsätta hur gärna man än vill. När jag såg skylten om att jag hade 80 km kvar till mål insåg jag att 80 km var för långt för att ta sig igenom på ren och skär vilja. Det är nästan ett Vasalopp i längd. 5 km senare i Granudden klev jag av. Bestämd och ledsen över att jag gav upp. Jag som alltid genomför, som har ett starkt pannben och är tjurig.

Jag tillbringade kvällen hos en familj i Granudden i väntan på att Redbullkillarna skulle filma klart och skjutsa mig i bil tillbaka till Jokkmokk. En kväll hos en helt okänd men gästvänlig familj. Trots att jag bröt minns jag loppet som något fint. Ett minne att spara på även om frågan om jag verkligen gjorde rätt ofta kom tillbaka. Om jag gav upp för lätt. Jag minns framförallt all fin stakning ute på sjöarna. På de mäktiga höga fjällen i fonden.


Solen som bitvis värmde och skapade sockriga spår. Hur vi kämpade med bakhala skidor upp för en backe och sa till varandra att det vore dumt att valla om när det snart skulle frysa på. Minns alla funktionärer som än i dag ger mig lite gåshud när jag tänker vilken service de gav. Den värmen de spred. Jag tänker tillbaka på hur otroligt häftigt det är att våga. Våga göra något som man inte tror man klarar men gör det. Även om jag kom 145 km hade jag ändå utmanat mig så mycket. Framförallt hade jag vågat bryta världens längsta skidlopp och varit klok. Inte pressat mig till max och lärt mig mycket om mig själv.

Du klarar mer än än du tror. Så brukar jag säga till mig själv när jag tvivlar på mig själv. För en gång åkte jag 20 mil och gången efter 14,5 mil. Och jag är bara en helt vanlig människa. Visserligen lite knäpp som gillar utmaningar som dessa. Men ändå. Du klara mer än tror.

Kommer jag att göra om det? Ja. Nästa år ska jag åka 22 mil. Det har jag bestämt. Nordenskiöldsloppet 2020 med andra ord.

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: