Tre dagar kvar till Nattvasan

En nattbild för illustrera det här inlägget. En bild från december när kroppen fortfarande tyckte att det var riktigt roligt att träna.

I dag tisdag är det 3 dagar kvar till start. Till startgärdet i Berga by och den första upplagan av Nattvasan. Loppet som jag längtat så efter. Som jag hade tänkt att försöka göra en seriös skidsatsning till. För att sedan skifta om till klassisk skidåkning och komma lite mer förbered till Nordenskiöldsloppet.

Nu blev det inte riktigt så. Men jag stressar inte för det. Jag vilar, dricker massor av vatten och knaprar vicks på kontoret. Försöker att förtränga att jag känner mig lite hängig och att dottern ringde i morse och berättade att hon återigen har blivit sjuk. Det är som det är och ändå tre dagar kvar. Skulle jag känna sjukdomssymptom på fredagen blir det ingen start. Ingen Nattvasa i världen är viktigare. Visst skulle det vara oerhört surt för Hasse att inte få åka.

Nu har det där pirret inför lopp börjat komma. Jag funderar hur jag ska få plats med den obligatoriska utrustningen i min löparryggsäck. Mina vindbyxor, det enda paret jag har tar upp mycket plats. Jag har ännu ingen plan för energiintaget men tänker att det löser sig. Det brukar det mesta göra.

I morgon ska vi valla skidor och jag lusläser väderleksrapportren. Det ska vara minusgrader och regnet som kommer i dag gör spåren hårda. Eftersom vi skejtar så slipper vi oroa oss för fäste. Glid är alltid lite lättare att pricka in.

Jag har också roat mig med att studera min träningskalender. Det var faktiskt inte så illa som jag hade trott.

  • 52 timmars skidåkning och stakmaskin i kroppen sedan i höstas.
  • 39,7 mil skate.
  • 21.1 mil klassisk åkning.

Som sig bör är jag lite nervös. Mest märks det i mina drömmar. Som häromnatten. Jag drömde att jag fick feeling och gjorde ett ryck. Spurtade de nio milen till Sälen och kom in som vinnare och rekordhållare för sträckan. 3 timmar hade min resa tagit. I mål slog det mig att jag helt och hållet glömt min lagkamrat och jag fick dåligt samvete över att jag lämnat honom ensam i mörkret. Att jag snuvat honom på upplevelsen att tävla i lag.  Jag fick inte åka vasaloppsspåret i fel åkriktning för att möta honom men skulle få ett godkänt resultat bara Hasse tog sig i mål.

7

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

12 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: