På grund av att jag har en fotled som smärtar och ett knä som inte riktigt är bra jar jag inte kunnat springa sedan i augusti. Har också haft lite svårt att ta längre promenader och ingen motivation att gå in på gymmet för att träna. Därför har det mest blivit cykling för min del och det gillar jag ju men kan bli lite trött på det. Speciellt nu på hösten när timmarna på cykeln har varit många under sommaren och huvudet längtar efter något annat. Efter vinter och skid- och fatbikesäsong och få lägga upp vinterträningen igen med Zwift. För även om det är roligt att cykla stig blir jag trött på det. Och det är lite för halt och slirigt på berget för att jag ska känna mig helt trygg. För det som jag vill göra allra mest just nu bortsett från ren vinterträning är att köra utför. Helt fel säsong om man bor som jag. Men en helg till i bikepark blir det innan den säsongen är över.
I går orkade jag inte ladda pannlampor och det lilla regn som föll kändes inte lockande. Sandra och jag hade pratat om en tur i Spikbodarna men vi sköt på den. När Cissi kom förbi för att köra Zwift tillsammans med Hasse gick jag ned på gymmet för första gången sedan pandemins intåg. Jag hade bestämt mig för att köra ett intervallpass i SkiErg:en. Se om fotleden skulle klara tåhävningar.
Jag fick rummet med stakmaskiner och roddmaskiner för mig själv bortsett från en person. Övriga lokaler var fulla av folk och jag insåg att riktigt sena kvällar eller tidiga mornar är det som gäller framöver om man inte vill trängas.
Sedan sist hade en av fyra stakmaskiner fått ett gummiband fäst i väggen bakom. Att staka med gummiband runt höften ska ge en mer “riktig” skidkänsla och se till att bålen aktivetas så som den gör ute. Jag har aldrig testat det innan och tänkte att det var ett ypperligt tillfälle att göra det i går.
Upplägget på stakintervallerna såg trevliga ut på pappret och var lika trevliga att utföra.
- Uppvärmning och nedvarvning 5 minuter vardera
- 250/500/1000/1500/1000/500/250 meters intervaller med 1 minuts mellan.
Metodiskt betade jag av dem med en puls där jag ville ha den. Jag kände mig stark trots att jag inte stakat sedan mars någon gång. Gummibandet runt höften gjorde stakningen lite jobbigare för bålen och jag fick tänka mer på tekniken för att det inte skulle kännas i ryggen. Passet landade på 40 minuter och jag hade ett tempo på ungefär 2.15 minuter per 500 meter. Ganska medel med andra ord. Varken fort eller långsamt.
Jag klappade mig själv på axeln efteråt för ett bra genomfört pass och kände mig glad över att fotleden klarat av 40 minuters tåhävningar. Jag går upp på stå när jag stakar inomhus bra eller dåligt låter jag vara osagt. Jag gör det utomhus och tänker att det är bra att låta det vara så likt ute som möjligt.
Jag gillar SkiErg:en och tycker om att stå och staka länge i den. För mig är det inte så mentalt jobbigt så länge det händer något. Mer jobbigt för psyket är faktiskt att köra trainer även om jag använder Zwift för att avleda tankarna.
Nu känns det som jag startat upp vinterträningen litegrann. Stakning ska jag lägga in regelbundet i år igen. Nu när jag förhoppningsvis kan köra lite mer skidor än i fjol. Plötsligt är jag lite mer pepp! Tänk vad lite variation kan göra mycket.
0
