Våffelskejt

Jag har längtat våffelskejten. Den upp till Jaktstugan som vi gör ett par gånger varje vinter. Helst av allt under lågsäsong för att slippa den värsta rusningen till våfflorna. I år har det inte blivit av. Jag har inte vågat testa om knät skulle orka den långa klättringen upp och framförallt att ta sig ned igen. Långpass på skidor har inte varit aktuellt. Så har helgerna runnit i väg med annat oh tid har inte funnits. Men i helgen hade jag bestämt att jag skulle äta våfflor oavsett om det var mycket folk eller inte och oavsett vädret.

Vi fick sällskap av John. Mötte upp honom på toppen av Katrina.Vår plan med tanke på de hårda vindarna på fjället var att skejta via skidspåren ned mot Vemdalsskalet och ta vesselspåret upp till Jaktstugan. Sedan skejta över fjällen tillbaka till Storhogna och köra högfjällsrundan. Sett till vindarna så skulle vi få dem i ryggen till största del på hemvägen. En bra plan men som samtidigt skulle sätta mig på prov. Mycket utförsåka, mycket ploga och en del klättring. Det skulle bära eller brista helt enkelt.

Till vesselspåret mot Jaktstugan tog vi oss i lugnt tempo. Jag åkte och laddade för klättringen. Samlade kraft och visste att oavsett fart uppför får jag gräva djupt. Det är jobbiga men samtidigt fina 2.6 km. Vi tog vårt eget tempo. John som är i kalasform låg först. Jag i mitten och Hasse längst bak. Med lite lätt medvind i ryggen gick det ganska bra ändå. Precis som för det mesta bjöd klättringen upp på fina vyer och i dag solsken. Jag pausade några gånger för att vänta in Hasse. Försökte tänka bort att det faktiskt gjorde ont i knät. Det var ju inget alternativ att avbryta passet mitt på fjället.

Och upp kommer man alltid och väntar det våffla går det lite lättare. Ju närmare jaktstugan vi kom desto mer märktes vinden av och bortåt Oxsjö-hållet syntes inte riktigt fjällen. Ingen snö som yrde men väl en stark vind. Inget mysigt väder med andra ord och jag kände mig faktiskt lite orolig över att ta vägen över fjället hem.

Efter en stund i värmen tillsammans med ovanligt mycket folk, en välförtjänt våffla och nytt torrt underställ begav vi oss hemåt. Som tur var yrde ingen snö och vi hade rak medvind ned mot skoterleden över myrarna. Eftersom jag inte vågade åka skoterleden rakt ned i rädsla för knät skråade vi oss längs med fjällsidan ned. Först åt ena hållet i djup snö med skare under och så att andra hållet och efter en lång stund stod jag tryggt nere på platt skoterled igen. Ett riktigt roligt sätt att ta sig ned!

Fjällväder. Ena stunden ljust och klart. Sedan lite mörkare.

Vi skejtade längs med skoterleden där fjällsidan gav skydd och ingen vind nådde oss. Jag tänkte på hur fort det skiftar och vilken respekt man ska ha för fjällvädret. Det vänder snabbt, en fin dag kan bytas ut mot vind och styggväder bara på en kort stund för att sedan bli fint igen. Men det har sin tjusning ändå när man får uppleva det under trygga förhållanden.

Sista biten på Högfjällsspåret gjorde det riktigt ont i mitt knä. All plogning, saxning uppför smala backar och skejt över isiga spår tog ut sin rätt. Klockan skulle tippa över 3 timmar innan jag fick knäppa av mig skidorna. Jag fick ta mjukare skoterled ned för Storhognaplatån och sedan ge upp lagom när vi passerade Solliften. Tog en liftpinne och åkte så länge som liften gick. Stängde av klockan och kände mig ledsen. Det allra svåraste är att acceptera att skidåkningen inte fungerar så som jag vill. Att vara ute på distanspass är helt enkelt för mycket just nu.

Men det var värt det ändå. En riktigt fin dag med våffla och fin himmel som avslut på turen. Vinterns första våffelskejt och jag hoppas att det blir någon mer tur. Kanske framåt vårvintern med sol och en doft av solkräm?

1

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

3 Comments

  • M

    februari 9, 2020 at 11:12

    Hm. Tråkigt att läsa om smärtan i knät. Hoppas verkligen det ger sig snart.
    Kan ändå tipsa dig om att försöka njuta av att ni har en riktig årstid som heter vinter, i göteborgsområdet vet man inte om det är oktober eller april när man tittar ut, och den här höst/vintern har varit extremt regnig. Blöääää.

    Svara
    • Helena

      februari 11, 2020 at 20:54

      Det måste ge sig så småningom, jag har bara svårt att acceptera att det inte går att åka så mycket skidor som jag vill…
      Jag njuter! Vi har en underlig vinter hemma i stan med tö varannan dag men i stugan är som det brukar. Har förstått att det varit en konstig vinter även söderöver. Förstår att det måste vara trist. Fy!

      Svara

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: