Det är onekligen en konstig tillvaro vi lever i nu. Saker som jag tagit för givet förut är inte en självklarhet nu. Det är lite som livet har satts på paus och jag har insett allt eftersom allvaret i det som sker även om det för tillfället känns ganska vanligt.
Och jag skulle vilja säga att känslan av att fredagens tur på skidor var den sista bara är ett aprilskämt. Men tyvärr inte. I alla fall inte skidåkning i skidspåren. Till veckan stänger liftarna och det innebär att Hasse slutar sin säsong som pistmaskin lite tidigare än det var tänkt. Och det blir en påsk som inte är lik någon annan. En påsk utan alla turistande människor. Men det är för den här vintern tänker jag. Fjällen står kvar. Det kommer fler påskar, fler vintersäsonger för alla som vill åka upp hit.
Om fredagens skidtur var det sista så avslutade vi den på allra finaste sätt. Vi började i ganska tunga skidspår där vårsolen legat på. Vår tanke var att skejta till Björnrike och hem till Storhogna igen. En lite längre tur med andra ord. Men de tunga skidspåren gjorde mig lite irriterad. Det gick tungt och jag tänkte att man hellre skulle skejta skoterspår i stället när det ändå var så fint väder. Skidspåren ligger ju kvar tänkte jag.
Vi gjorde helt enkelt om våra planer och svängde inte av mot Björnrike när vi nådde Vemdalsskalet utan körde helt enkelt vidare mot Jaktstugan. Tog oss an den där långa klättringen som är lika jobbig som den är fin. Jag brukar längta den om vintrarna. 2.6 km i vesselspår som sätter teknik och hjärta på prov och ger en otroligt fin belöning när man väl når Jaktstugan.
Vi bestämde oss för att ta den långa vägen över fjällen hem. Över den stora myren vid Oxsjön, upp på fjället och vinterleden ned mot Bräckvallen och via Storhognaplatån hem.
Det visade sig bli en av de finaste fjällskejtsturerna vi gjort. Först spännande skrååkning ned för fjällkanten på skare som bar och var full av djurspår. Hare, ripor och lodjur. Sedan en helt väg ut på myren för oss. Via ett gammalt skoterspår fick vi en otroligt fin ny utöver myren. Tänk sa vi till varandra, även om vi kan området så bra hittar vi alltid något litet nytt att glädjas över!
Vi skejtade sedan över myren på hård fin skare, sådan där som ger grepp och är alldeles slät bitvis. Det blev ett par kilometer med näsan mot solen, lite lätt medvind och massor av skidglädje. Vi gjorde en kort energipaus vid Gammelvallen och bestämde oss för att ta oss via skidleden på Oxsjöfjället och hoppa över skoterleden via Oxsjövallen.
Även om energin började tryta och utförsåkningen ned mot Bräckvallen var svårt på frusna skoterspår var humöret ändå bra. Vi skråande skrattande ned för backen och försökte att inte ramla. Tog oss sedan upp mot Storhognaplatån och högfjällsspåret. Trötta i ben och vrister av den ojämna skoterleden. Jag valde att ta ett varv på högfjällsspåret medan Hasse skejtade efter bilen. Trots att det var sen eftermiddag var jag inte riktigt klar med dagen.
Väl hemma insåg jag att jag ännu en gång glömt solkrämen och kinderna hettade av solen som tagit hårt. Jag var riktigt trött av vinterns längsta skidpass på nästan 4 mil .
Jag är inte riktigt klar med vintern ännu känner jag. Inte riktigt redo för säsongsskifte. Det är jag aldrig när våren kommer. Jag vill ha lite till och lite till. Precis som jag känner när hösten övergår till vinter. Det är nog bra. För det gör att jag inte tröttnar utan får längta lite igen!
Och jag fick kanske avsluta den där skidsäsongen på det allra bästa sättet. Det är jag tacksam över!
1
