I väntan på stormen Staffan 

 

Morgonen behövde inget filter

  
Juldagsmorgon och Storhogna bjöd på magisk soluppgång. Alldeles vindstilla med lite nysnö. Lugnet före stormen som förväntas in ungefär nu vid sextiden. 

Vi tog lite sovmorgon och en promenad runt nedre Sångbäcken. Jag roade mig med att fota stugor och bestämde mig för att damma av systemkameran när jag kommer hem till stan. Fota lite igen som jag gjorde mycket förr. IPhonekameran gör inte alltid omvärlden rättvis. 

Vi kallar det litet häbre på en äng…

  

Motljus är alltid tacksamt

 
Hasse och jag bytte kängor mot icebugs och sprang runt övre Sångbäcken. 5,5 km jobbig slinga med en rejäl uppförsbacke och en utförslöpa som tar kål på framsida lår. Lagom långt för lite ovana löparben. Jag fick en liten känning i knät och hoppas att det bara var en tillfällighet. Det blåste inte speciellt mycket och stormvarningen kanske bara var ett skrämselskott tänkte jag. 

Hasse fick ta täten

  
Efter en sen lunch och lite vila i soffan ville jag få ut lite mer av juldagen och tänkte att ett stakpass på Katrina skulle bli fint. På radion sa de att stormen Staffan skulle dra in över fjällen här om en timme. Det blev lite bråttom. Slängde på mig torra skidkläder och pannlampa. Kollade väderstationen på Klövsjöhöjden som ”bara” visade 10 m/s i medelvind. Ungefär som en vanlig blåsig dag här. Bestämde mig för att åka upp och prova men vända hem om det kändes läskigt. 

Från dagsljus till pannlampa

Det blåste rejält när jag stakade i väg i spår som inte fanns. Isigt och sladdrigt och gårdagens klister med täckt burk bet inget. Jag tog en avstickare efter en väg och kände hur det blåste upp. En rätt häftigt känsla faktiskt. Man känner sig liten när det dånar omkring en. På nästa varv kändes blåsten lite mer läskig när jag återigen tog avstickaren efter vägen. Inte så att det var fara för nedfallna träd men ändå lite väl blåsigt. Jag stakade stillastående i motvinden och hade grym surf i medvinden. 

Tog ett sista varv och blev omåkt av en kille med pannlampa. Kändes ganska tryggt att vara fler ute i spåret. Började fundera på om någon skulle hitta mig om jag skulle få ett träd över mig. Stakade lite snabbare och kände att det fick räcka med knappt en mil. 

På parkeringen mötte jag en kille som precis skulle ge sig i väg och åka. Pratade om skitvintern och stenar i spåret och stormvarningar. ”Man får passa på att åka när det går” sa han. Höll med, struntsamma om spåren är kassa och att det är bakhalt. Varje kilometer på snö känns värdefullt nu. 

Än har inte Staffan nått oss med full styrka. Kanske drar han förbi och inte märks av. Eller så har vi vedförrådet tryggat som efter Ivar 2013. Hemma i stan ska det vara värst läste jag. Jag oroar mig lite för vår cykelparkering på balkongen. 25 meter i byarna är rätt mycket. Men jag kan inget göra åt saken 11 mil i från stan. Blåser cyklarna i väg så gör de väl det. 

God fortsättning och blås inte bort! 

 

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: