• Home
  • /
  • träning
  • /
  • Min träningsresa- från tyst mus till instruktör.

Min träningsresa- från tyst mus till instruktör.

Veckans tema i Hälosbloggsnätverket handlar om träningsresor. Hur det började och vilken väg det tog. Eftersom jag är sent ut i veckan har jag fått ta del av många intressanta och inspirerande berättelser från mina bloggkollegor. Bland annat så berättar Maria sin och Malin delar med sig av sin.

Det här är ett ämne som jag skrivit en del om under åren. Fragment av min träningsresa från gymråtta till cyklist. Sedan skogsmulle i tävlingsdress och nu på senare tid även ett försök till fjällöpare. Min träningsresa är spretig och har sällan var särskilt spikrak. Men jag gillar utmaningar och vill lära mig nya saker. Det som redan finns skrivet tänker jag inte skriva om så ni får möjlighet att välja ut den som ni vill läsa.

Från allra första början så var jag som många andra barn på den tiden aktiv. Vi hade inga surfplattor eller hängde särskilt mycket framför teven även om tv-spel började komma under 80-talet. Jag hade skogen som min lekpark och lekte helst ensam. Under lågstadiet och del av mellanstadiet bodde vi i Västerås men tillbringade alla somrar och lov i Härjedalen. Slalom blev därför en naturlig syssla för min del. Men jag har provat friidrott och minns den hemska Rocklundahallen som vi fick springa i. Minns att jag aldrig var särskilt duktig, snabb eller explosiv. Jag var liten och rund och konditionen ljusår från de andra i gruppen. Efter en termin slutade jag och började som många andra tjejer att rida. Tvingade med min lillasyster som inte riktigt var lika förtjust som mig. Ridinteresset avtog när jag började högstadiet. Däremot började jag springa litegrann och det bloggade jag om bara för någon vecka sedan. Här finns det inlägget om resan från att inte alls tycka om att springa tills nu ha det som avkoppling.

Min resa från gymråtta (som min blogg tidigare hette om ni minns?) till nördig cyklist skrev jag om för något år sedan. Det inlägget kan ni läsa här. Citatet nedan är hämtat från ett inlägg i mars 07.

Kollade ut cykel i går, jag vet att jag sen med det. En jättefin racer för ett jättefint pris faktiskt, hade fasat inför summan men lite bra är det ändå att man är granne med cykelhandlaren. Känner mig som hajmat i dessa krestar, vet ju nästan inte hur jag framför fordonet. Skor provades också, praktiska jag valde ett par som jag även kan ha på spinning. Hur än det blir efter vättern kommer jag ju att forsätta spinna.

När jag gick i mål på Vätternrundan det året blev jag fast i cykelsporten. Jag som hade tänkt att sälja racern efteråt gjorde sedan 4 vätterundor till. Köpte en ny cykel året därpå och levde och andades cykel. Cyklingen gav också många nya vänner och det var även genom den som jag träffade Hasse.

På vättenrundan 2010 slog blixten ned för att använda en sliten klyscha. Jag och min dårvarande sambo hade genom forumet cykelklubben.se kommit i kontakt med ett gäng som skulle cykla Vätterunrundan under 10 timmar. Där var Hasse med och resten är historia. ”Vätternrundan -en lovestory” som är en av mina mest lästa inlägg någonsin i bloggen. Citatet är hämtat från slutorden i det inlägget.

”I bland händer det bara, när man minst anar det. Det bara blir. När man är sitt sämsta jag, inte snygg, är svettig och sur. För vet ni, livet tar i bland underliga vägar och blir så bra”

2011 genomförde jag en Svensk klassiker och en sammanfattning om den resan hittar ni här.  Det är något som jag än i dag kan känna stor stolthet över att ha genomfört och klarat av. Jag som inte gillade längdskidåkning och är livrädd för att simma i öppet vatten. Skidåkningen var inte särskilt rolig den första tiden men visade sig sedan blir ett av de roligaste jag pysslar med vinteritd. Nu kan jag inte tänka mig att inte tillbringa timmar efter timmar i eljusspår, på fjället eller med pannlampa. Det är lite roligt hur det kan vända.

Men den största resan jag gjort i träningsammanhang och det som rubriken talar om är den resa som jag gjort från att inte våga prata inför andra människor, vara livärdd för att bli bedömd och behöva stå i centrum till att instrurera på ett gym. Den resan har stärkt mig som människa. Hade du frågat mig för 10 år sedan om jag skulle tänka mig att sitta längst fram på en spinningcykel och leda en grupp hade jag skrattat åt tanken. Sagt aldrig någonsin. Jag trivdes rätt bra med att vara deltagare långt bak i salen.

När Fristilen slog upp sina portar 2006 stod jag i kö för att få träna Forza. En gruppsträningsform med svärd. Jag var inte helt säker om jag skulle bli medlem men nyttjade de två gratisveckorna som de hade. Jag var medlem på Friskis men gillade inte riktigt deras gympa och hade väl inte ens tänkt tanken att spinning var särskilt roligt. Det här var innan jag kom på idén att cykla Vätternrundan. Efter de två första gratisveckorna skrev jag in mig som medlem och var en trogen deltagare både på Forza och powerstrike-impact, en form av boxning. Stina – min nuvarande chef blev en stor inspiriationskänsla och hennes forzapass var grymma. Jag kände att jag behärskade träningsformen bra och köpte mig så småningom ett eget svärd. Stina såg mig där på govlet, att det fanns en potential till instruktör och när hon frågade om jag var intresserad av att börja instruera i forza något år senare blev jag glad men tveksam.  Till saken hör att jag inte har så bra taktkänsla. Jag funderade. Vred och vände på det. Livrädd att göra bort mig, lika livrädd över att behöva stå i centrum och vara den som alla skulle titta på. Trots allt var jag rädd nöjd med att bara vara deltagare och hade faktiskt gått från att stå längst bak till att flytta fram i salen. Det var ett stort steg.

Men så sa jag ja och ägnade timmar åt att nöta in koreografin och slet med att göra allt i rätt takt. Jag skuggade Stina under ett par pass och ville helst gråta efteråt. Jag kunde inte sätta koreografin till takten och kände mig misslyckad. Funderade på vad de andra tänkte om mig. Jag körde aldrig något eget pass och när Forzan sedan togs bort från schemat började jag spinna allt mer. När min dårvarande sambo började instruera i spinning och senare RPM så hjälpte jag till att sätta musiken. Det var roligt och om jag inte minns helt fel så frågade jag i samband med att gymmet hade en utbildningshelg om jag fick gå. Efter en intensiv helg av utbildning teamde jag mitt första pass på måndagen efter. Skakigt i början men jag växte in i rollen allt eftersom. Jag var trygg på cykeln och hade stort stöd från min chef.

Nu många år senare känns det lika naturligt att instruera som att själv träna även om jag i bland kan vara nervös. Jag vet att det jag gör är bra och att jag duger som jag är. Ingen går på ett pass för att bedöma instruktören och ingen skrattar åt en. Den tryggheten och erfarnheten jag har från mitt instruerande tar jag med mig även i mitt yrkesliv som så många gånger handlar om att prata inför andra och hålla möten. För min del handlade det så mycket om att våga och framförallt ha stöd i från människor som tror på på en. För tänker jag tillbaka på den skoltiden som jag helst stoppar undan i mörker, som kantades av elaka kommentarer och en känsla av aldrig passa in eller hade människor omkring mig som stöttade eller trodde på mig är resan en av de större jag gjort. Jag har visat de som aldrig trodde på mig att jag kan. Att den tjocka dumma tjejen i dag har träningen som ett jobb och en livstil. Som kan motivera och inspirera andra. Som faktiskt duger till och är lika bra som alla andra. Framförallt har jag visat mig själv att jag kan.

16750869077_630c16f9e5_b

Från ett av alla pass som jag teamt med Anna, hon alltid så glada med tatueringarna. Att spinna i klänning, långt utanför min komfortzon för ett par år sedan!

Hur ser din eller delar av din träningsresa ut?

 

 

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

6 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: