Svar på era frågor- hur jag blev spinninginstruktör

Vi fortsätter i svara-på-frågor-temat. Två lika frågor. Jag ska svara så gott jag kan! (det här är föressten jätteroligt. Får tänka lite så fråga mera!)

Helena formulerade det så här:

Helena! Du har säkert nämt det tidigare, men det har isf glömt, hur kommer det sig att du blev instruktör?

Karolina så här:

När började du instruera spinning och hur kom det sig? 🙂

Höst/vinter/vår bor jag i Fristilens spinningsal. Mitt andra hem helt enkelt.

Jag gillade först inte spinning, tro det eller ej. I samband med att jag skulle göra min första vätternrunda 2007 var jag ju tvungen att börja spinna. Jag skrattade lite åt skor med klickpedaler och byxor med ”blöja”. Tänkte att spinning är det värsta jag kunde utsätta mig för. För hur kul kunde det vara att sitta i grupp och inte komma någon vart? Dessutom kanske jag borde ha tränat upp mig först? (känner ni igen er? En vanlig myt.)

Men jag provade. Har jag besämt mig att göra något så genomför jag det. Tror instruktören hette Maria och var riktigt duktig. Men jag fick ge det ett par gånger innan jag började uppskatta tjusningen i det.
2008 blev min dåvarande sambo spinninginstruktör på Fristilen och jag började gå mer regelbundet. Jag var till och med på ett 3 timmars pass. När Fristilen tog in RPM. Les Mills version av spinning blev jag fast. Min dåvarande sambo fick gå RPM-utbildningen och jag var lite sugen själv. Men bara lite för jag trodde aldrig att jag skulle kunna sitta där framme och instruera ett helt pass.

Men det var inte spinning som var mina första stapplande steg som instruktör. Min nuvarande chef Stina ville att jag skulle instruera i forza, träsvärdsträning. Detta i slutet av 2008. Jag tvekade lite först men betsämde mig att prova. Nu var det så illa (och är väl fortfarande) att jag hade svårt med takt i musik.  Forzan var oerhört taktkänslig och jag slet som ett djur för att inte hamna i baktakt, för att hamna rätt i musiken och försöka att genomföra ett pass utan att tappa bort mig.

Stina ville därför att jag skulle gå en step-utbildning (?!) på Fristilen. Där skulle jag få mer förståelse för musiken, lära mig att räkna åttor och få värdefulla coachningstips. Sagt och gjort. Jag saknar även kooridnation och hoppade upp och ned på där brädan och funderade på vad tusan jag hade gett mig in på. Men jag lärde mig mycket.

I mars 2009 kördes  även en spinningutbildning av min kollega Erik, en grym och uppskattad spinninginstruktör. Jag sa att jag var intresserad och jag fick gå den i utbyte att jag började instruera pass. Ingen dålig deal. Det kändes lite mer som jag. Jag cyklade ju väldigt mycket. Andades cykel helt enkelt. Det var en helgutbildning och redan på måndagen satt jag på instruktörscykeln tillsammans med dåvarande sambon och teamade. Jag var så nervös att jag bara blev tystare och tystare för varje minut som gick av de låtar som jag körde. Helt tvärtemot den instruktör jag är i dag. Tre låtar hade jag och kände en stor skräck att köra hela 55 minuter själv.

Den 28 april 2009 körde jag mitt första egna pass. Bloggade om det här.

Nu är det gjort, har mått fysiskt illa i dag, inte fått i mig så mycket mat av ren nervositet. Väl där uppe på spinningcykeln släppte all nervositet och jag fick till det!

Det var starten på det bästa jag har gettt mig in på. På hösten det året fick jag gå RPM-utbildning i Göteborg för grymma Anna Key. Det gav mig mycket och jag kunde använda mycket i min vanliga spinning.  Jag instruerade spinning och RPM tills det sistnämnda försvann från Fristilen runt 2011 (tror jag).

Jag ångrar inte att jag hoppade på tåget. Det har sträkt mitt självförtronede. Från att vara livrädd att prata inför andra människor till att hålla låda ett helt pass var stort. Lika stort är alla möten med nya människor, deras utveckling och den utveckling jag själv gjort under åren. Alla härliga temapass jag kört tillsammans med mina kollegor, allt från afrikainspirerad musik till Rockabilly. Två år med Spin Of Hope där vi samlat in massor av pengar till Barncancerfonden. Alla fina ord jag fått. Gåshuden på armana mitt i ett pass när jag blickar ut i salen och ser hur alla jobbar. Jag är stolt över det jag gör!

Spinningselfies blir det visst en del av. Visst har vi snygga passkort?