Våga lite färg och jag ser ut som en karamell från 90-talet.

Jag vågar sällan färger. Tycker att det jättefint, på andra. Jag blir lite obekväm och känner mig uttittad. Fånigt och tråkigt eftersom färg gör mycket för humöret.

I går fyndade jag nya träningsskor att ha i gymmet och ett linne för den nätta summan av 200 kr. Inga märkesgrejer men det bryr jag mig sällan om. Huvudsaken det fyller sin funktion tänker jag. Dessutom gick jag långt utanför min komfortzon och känner mig nu som en karamell från 90-talet. Snyggt och gympasset i går kväll blev helt plötsligt lite roligare än tidigare.

Att fynda är det bästa jag vet och något som jag faktiskt är bra på. Jag köper sällan kläder eller skor. Det jag har funkar ju så bra. Som träningskläder eller tröjorna, eller skorna etc. När jag väl handlar blir det sällan särskilt dyrt.

Däremot är jag kräsen när det kommer till cykelkläder. Det får gärna kosta lite. Elna satte huvudet på spiken i en kommentar på mitt instakonto. “ohhhh yes! Jeans för 800 = gaaaalet dyrt, bra cykelbyxa för en 800 = bargain!”
Så tänker jag med. Därför består min uppsättning jeans antingen dotterns eller de där 199 kr jeansen som funkar lika bra. Cykelgarderoben däremot en aningens dyrare. Men med cykelkläder är det faktiskt så att man får vad man betalar för i många fall.

Jag var tvungen att be tonårsdottern om lite råd vad gällde snörerna. Det känns rätt bra att Cissi inte dissar min smak. Däremot finns risken att “någon”kommer att lägga beslag på grejerna alternativt att jag blir 200 kr fattigare inom en snar framtid när hon ska “fynda” hon med.