För ett par veckor rekade vi en intervallbana på Frösön. Har saknat en kort runda att köra hårt på. Kunna mäta sig runt den för att se om jag blir bättre. Vi hittade ett för oss nytt stigparti vid Arnljotlägden som mynnade ut på en grusväg som sedan gick upp till Arnljot igen. Vi hade tänkt att prova den före ränneslätt men det blev inte så och sen har jag ju inte tränat.  1,6 km sammlanlagt utifrån min garminklocka i dag. Banan är fyrkanten längst ut till vänster.

 

En mil uppvärmning för att ta oss dit och pepp drog vi i väg på första intervallen. Susade ned för grusbacken i hiskelig fart och svängde in på stigen.

 

Vad vi inte räknat med var att stigen såg lite annorlunda ut i blöt tillstånd och försöka köra stenhårt på hala rötter och spänger gick inget vidare. Vi körde bara en intervall och bestämde oss för att köra backintervaller i Sommarhagen i stället, en lång seg backe som mynnar ut uppe vid Frösövallen.

Jag pressade benen så de gjorde ont och låg precis bakom Hasse tills det planade ut och han fick ett försprång och jag tog slut. Som tur var (om man nu får säga så) lossnade hans bromskiva bak så vi åkte hem. För att spöa de tama benen och kroppen lite extra körde vi partempo hem. Eller snarare ett enda långt tempo för min del eftersom jag gjorde allt för att nå Hasses rulle och flåsade värre än någonsin.

94 % av maxpulsen i intervallerna och resten en taggig historia som visar att jag inte höll igen. Men ett kort och effektivtpass som inte blev som vi tänkt men bra ändå. Sen kunde förutsättningarna rent mentalt varit bättre. Det har varit en tung dag.

Så var det Finnmarksturen. Jag har inte bestämt mig än om jag ska köra eller inte. Banan är en av de roligaste i cupen men är riktigt jobbig. Kommer med all säkerhet kännas ännu jobbigare på söndag än vad den gjorde i fjol. Jag kommer säkert att ångra mig om jag inte ställer mig på startlinjen. Det är svårt, vill men samtidigt inte.

Men tävling är väl den bästa träningen eller hur?