Två fina dagar på berget

I torsdags i liften upp inför det första åket kom alla känslor över mig. Det var en berg och dalbana den där stunden det tar att åka upp. Glädje, gråtklump i halsen, ledsenhet över att inte vara på SM i Arvika, nervositet över att åka utför, rädsla att ramla och så glädje igen att faktiskt kommit så pass på långt på kort tid att jag vågar testa.

Jag är glad att jag väntat ut regnet och hala leder. Glad att jag är så pass klok ändå att jag inte hetsar fram något utan väntat tills det känts riktigt okej. Det är svårt annars när hjärtat vill mer än klok hjärna och kropp som säger i från. Torsdagen bjöd på solsken och relativt torra leder. Halkiga leder på berget är svårare att hantera än halkiga leder i Böle. Farten, fallhöjden och stöket är lite större.

Första åket var lite skakigt och nervöst men jag kände ingenting i handen och kunde bromsa utan problem. Styrkan har blivit bättre även om det är långt kvar tills hur det var innan men det kommer ta tid. Andra åket vågade jag addera lite fart och tredje åket fick bli AM-banan. Leden där jag kraschade. Det var mer nervöst och jobbigt än jag hade föreställt mig. Jag åkte stelt och kände hur hjärtat slog hårt när jag passerade stället där jag gick omkull. Jag valde en annan väg ned och med mycket adrenalin kom jag så småningom ut på vägen. Jag hade dragit det där jobbiga plåstret. Eftter det släppte det lite. Hasse och jag åkte inte de tuffaste lederna och jag höll igen och bara åkte för att jag kunde.

Efter nån timme kände jag när vi åkte Skråbanan att handen var för trött. Jag hade svårt att stå emot stötar, hamnade snett på rötter och stenar och räddade upp flera fall. Jag skrapade i underarmen mot ett träd och sa till Hasse när vi kom ned att det fick vara nog. Kroppen hade tydligt signalerat att nu räckte det.

I går packade vi både lunch, bullar och kaffe och åkte på berget strax efter 11. Solen sken och det var sommarvärme igen. Två dagar utan regn hade gjort att lederna torkat upp.

Vi åkte några åk, pausade en stund, åkte lite till. Åt lunch, gjorde några åk, pausade för kaffe och bulle och åkte lite till. De korta pauserna gjorde att handen orkade nästan ända fram till stängning vid 4. Jag hade återigen valt bort de tuffaste lederna men testat på en fin liten pärla som har tight sväng, mycket sten och brant avslut. Den fungerade riktigt bra och jag kom ned med ett leende. Funkar Old but gold kommer både Görans och Klippbanan att fungera när har torkat upp igen!

Än vågar jag såklart inte köra för hårt. Brottet är läkt i handleden men det tar tid för mjukdelar att läka. Jag behöver ännu mer styrka för att köra som jag gjorde innan olyckan och jag behöver få tillbaka lite självförtroende och flyt i åkningen. Men det får ta tid. Jag har inte bråttom. Inte alls. Jag är bara glad att det efter 7 veckor faktiskt går att köra downhill.