5002 meter av löpglädje

5002 meter i dag, i apelsinskorna, den starka tröjan och löpandes i lungt tempo. I en varm och vacker Östersundskväll. Det är 5002
meter av lycka att kunna springa. 
Av de där metrarna bestod det mesta av
asfalt bortsett från stigsnutten vid Minnesgärde. Dessutom hade jag ett MTB-pass i benen ett par timmar innan. Ett eldprov för mitt knä som gav sig till känna men klarade sig hem.
I juli klarade jag bara 40 minuters promenerande innan knät gjorde ont. Då kändes några ynka meter löpning avlägset. I dag var det sommarens/höstens tredje löppass, sammanlagt sträcka av 15 km. Det är kanske inte mycket i andras ögon men i mina är det 15 km jag inte trodde var möjliga, faktiskt.

I bland tar jag träningen så lätt, jamen det där fixar jag! Ge mig
utmaning efter utmaning, mitt pannben klarar det. Långt ska det vara, helst så långt att kroppen inte orkar något mer efteråt. Mycket och ofta för jag är enormt rastlös, har för mycket energi i kroppen som jag måste göra mig av med.
Det funkar ju, men inte alltid.

Förra året vid den tiden laddade jag för Lidingöloppet, sista delen av klassikern, hade kommit i gång med löpningen och älskade de långa distanspassen. Hade fått upp farten i benen och kunde trycka på. Tempot steg, milen klarades av under timmen. Benen rullade nästan av sig själva. DÅ hade dagens 5002 meter på 31 minuter kännts fåniga, dåliga och långsamma. I dag däremot var det enorm glädje att kunna genomföra dem, farten spelade inte någon rolls alls. Det måste få gå sakta om jag ska kunna springa just nu.

Men visst längtar jag tills jag får sträcka ut benen, höja tempot, springa intervaller och framförallt få löpa de där långa passen och känna känslan av en trött och utmattad kropp som precis innan bara rullat av sig själv. Kanske når jag dit en dag, kanske inte, huvudsaken är att jag i fortsättningen klarar 5002 meter.