Elcykel

Jag har en princip, cyklar gör jag av egen muskelkraft. Det gäller även i jobbet när jag ska upp till bortre ändarna av mitt område dit där det bara bär uppför.

I bland blir det lite besvärligt att inte försöka att svettas för mycket. Det är ju inte alltid så trevligt att komma på hembesök med cd-skivor under armarna och slickad lugg. Jag får allstå ta det lugnt.

I dag var de två vanliga cyklarna vi har i tjänsten upptagna. Elcykeln ledig. Tänkte först försöka sälja den till kollegorna men sen förlikade jag mig med tanken cykla med eldrift. Mest för att en annan kollega behövde lite råd inför köp av ny fullgungscykel. Tiden skulle alltså bli knapp och jag behövde komma i väg snabbt.

Så efter en lite skakig start i garaget när jag höll på att välta när gianten stack i väg av sig själv, eller nåja mer än känsla kändes det rätt soft. Lite som att ha en sjuhelsikes medvind och sprättiga ben.

Uppför trampade jag lätt med fartvindem i håret (under hjälmen såklart) men tyckte väl att det kändes lite trögt att trampa. När jag sen rullade utför på vägen tillbaka fattade jag att elhojjen även hade växlar. Eftersom jag är så sportig åkte jag i sportläget på elen. Varför eco och normal? Sen insåg jag ju att sportläget ger ännu mer – mindre ansträngning – mindre sportigt. Eco-läge direkt.

Tja…trevligt att prova men jag cyklar hellre utan skjuts. Som sagt cykel ska drivas framåt av ren muskelkraft. Men jag inser och förstår nyttan av en sån cykel såklart! Tur att vi är olika!

(Sen att jag om ett par minuter hoppar på den igen och rullar upp för backen igen beror helt på att ingen annan cykel inte finns eller nåt. Ok? )