Mörksuggejakten 2012, ett bomskott


Jakten misslyckades. Loppet som jag verkligen har sett fram emot och längtat efter. Jag kraschade mentalt i dag och slet med en cykel jag med lätthet kunde ha slängt i första bästa dike. Inget gick bra i dag, från strul i startrutinerna till ett regnhelvete med lera långt upp i öronen. Men allt kan inte läggas på yttre omständigheter, mycket kan tillskrivas min egen press på mig själv, mina lite för högt satta mål. 


Men vi tar det från början som vanligt. Behöver jag säga att jag sammanfattar sist?
Jag har varit riktigt pepp och kände en stor revanschlust efter förra helgens Ränneslättstur. Jag var ju med och krigade där. Mörksuggan skulle på pappret passa mig rätt bra, snabbåkt och inte så tekniskt. Så fel jag kan ha.

Vi började dagen på bästa sätt, frukost och med pirr i magen. Sedvanliga rutiner med nummerlappsmontering och grejer i fickorna. Dimman låg tät över Rättvik, regnet hängde i luften men en sandig bana skulle ju tåla en hel del regn? Jomenvisst.

Dagen till ära hade vi även lagningshjälp i form av svärföräldrarna och Cecilia. Därför kunde jag ta med mig Enervit vilket fungerar bäst för mig. Kändes som vi hade alla förutsättningar att göra ett bra i lopp i dag, precis VI! För Hasse skulle äntligen starta.

Vi rullade i väg i god tid, till skillnad från andra loppen var starten redan vid 10. Väl på plats började dagens första strul. Ingen visste vilken startfålla vi damer skulle starta i. Dessutom en registrering innan insläpp som inte hade framgått i PM:et, det skapade ett visst kaos när folk inte hade en aning om det. Jag gick till fålla 3 för avprickning, jag brukar ju stå där. Men mitt namn fanns inte med, inga damer överhuvudtaget. Tjejen trodde att det skulle vara fålla två. Jag gick dit, inget namn där heller, kvinnan där skulle skicka mig till fålla tre igen. Tillbaka till fålla 3 igen där en motionär fick komma in eftersom han inte visste vilken fålla han skulle stå i. Enligt tjejen fick han det eftersom det inte var första loppet. Jaha tänkte jag. Precis innan jag skulle gå in fållan ropade Lena Burhe åt mig att komma till fålla 2. Enligt hemsidan skulle alla damer starta där. Vilket inte kvinnan i fållan visste om men släppte in oss och ett par tjejer till men sen var det stopp för andra. DÅLIGT.
Starten sen innebar 5 minuter försening eftersom alla inte kommit tid, DÅLIGT igen, har man inte ett ansvar att ta sig in i fållan i tid? Lika illa kändes det att fållorna öppnades fem minuter tidigare och vi hamnade med eliten där framme, varför ens bemöda sig med fållindelning? Men lite käckt var det att stå bara meter i från Emmy Thelberg. Som Lena sa; nästan så man kan ta på sina idoler!

Masterstart genom Rättvik, jag toppade 53 km/h timmen, tvära svängar och en ruggig fart upp i backen mot Vidablick. Jag hängde med jättebra i första stigningen, det kändes bra även om det sved ordenligt i benen. Sen slog jag av lite på tempot, ville inte bränna för mycket energi. Jag låg riktigt bra till, bland de första i min klass.

När första stigen kom kändes det inte riktigt hundra. Jag studsade mer än vanligt, dämparen kändes hård. Men jag kunde hänga med tills andra snutten stig där det började krångla tekniskt för mig. Hala stenar och gyttja och jag hade inget flyt alls. Bara studsade omkring och jag svor. Jag började få panik när folk åkte om.
Jag tappade många placeringar där.
Växlarna ville inte som jag.
Reglagen var som att flytta cementsuggor och växlarna ville inte hoppa i.

Så höll det på, i skogen var jag en katastrof rent ut sagt, jag som ändå varit rätt tekniskt säker på senare lopp fick inte till det alls. Min chans var i stället att slänga in en hög växel på 3:e klingan och jaga på grusvägarna. Och där gick det undan, jag pressade något grönjävligt och åkte lätt runt 40 km/h, dock med den effekten att jag hade en lång svans, ingen chans att själv ta rulle och få lite vila. Fegade ingenting utför på gruset, jag hittade tekniken i dag!
Det mest positiva med denna Mörksuggejakt.

Vid första lagningen i Nedre Gärdsjö misslyckades jag och fick ingen flaska. Var helt plötsligt utan vätska. Svor och skrek så publiken säkert undrade hur det var ställt med mig. I depån lite senare lyckades jag efter fem minuter att få en flaska med sportdryck och medan jag stod där blåste mina konkurrenter förbi.
Då gick jag igenom mentalt.
Funderade på om jag skulle bryta, hittade ingen motivation och tyckte själv att jag var urusel. Dessa negativa tankar, denna jädra press jag sätter på mig själv. Vad den ställer till!

Resten av loppet handlade mest om att jaga när det var grusväg, försöka att hjälpligt få växlarna att fungera, göra några vurpor och peppa mig själv att inte bryta. Det var lerigt, regnigt och rent jävligt. Mina tummar värkte av att tvinga i växlarna. Passerade cyklister och blev passerad. Sista delen körde jag i alla fall snabbare än den första. Saknade mitt cykelsällskap  i Lena (som körde hur bra som helst idag!) och Angelica.

Hasse däremot gjorde ett jättebra jobb i dag och körde riktigt bra! Här kommer han susande in mot mål ungefär 10 minuter före mig och han är på gång!

Och så har vi mig här. Målområdet var förresten en ren pina, de hade dragit om för publikens skull och det kändes som en enda stor blöt gräsfest. Slingan kändes som om den aldrig skulle ta slut och de sista klättringarna upp för blöta gräskullar och skidbroar kändes i benen.

Men i mål kom jag och vet inte alls vilken placering jag fick. Troligtvis en sistaplats, tid runt 3.19 enligt Garminklockan. Men oavsett får jag med mig några cuppoäng och får helt enkelt ladda om för Engelbrektsloppet om jag väljer att starta.

Sammanfattningsvis:
Jag trodde att banan skulle passa mig bra, mycket vägåkande där jag skulle kunna ta fram med mina starka landsvägsben. Stigarna visste jag av erfarenhet inte var så tekniska. Riktigt så var det inte i efterhand. Allt regn gjorde stenarna såphala och när cykeln inte beter sig som den brukar blir det en kamp. Men jag kan inte skylla allt på materialet, det är trots allt jag som trampar. Och i dag var inte en bra dag helt enkelt och motståndet var hårt i dag.
Mörksuggan innehåller lite väl mycket grus-/bred traktorväg för min smak. Det var också en hel del asfaltsåkande. Sen att Rättvik består av sand går ju inte att göra så mycket åt. Starten var vidrig, först snabb (lugn masterstart där ingen får passera någon annan enl PM:et) och sen klättring upp till Vidablick. Det sög rätt bra i benen.
Det var en besvikelse rent arrangörsmässigt i dag. Ingen information om startfålla, bara ett kaos, sen släpper de i hop startgrupperna tillsammans 5 minuter innan start och på det en försenad start sen start och inga resultat manuellt efteråt. Att det tar sin lilla tid att publicera på nätet är en sak men det borde ju gå att få upp resultat på plats. Märkningen av banan hade och har mer att önska, det fanns en del svårare hinder och märkningen hängde inte med alla gånger.Dessutom råkade jag se hur de förvarade salladen som skulle bjudas efter loppet, i värmen i stora plastlådor redan klockan halv tio. Inte så fräscht och inget man vill se.
Tyvärr blir det en 3 av fem till hela loppet. 

Erfarenheter blev jag ett gäng rikare:
Cykeln – återigen den håller inte för allt. I dag var den en ren katastrof, som Hasse säger, jag pressar den för hårt nu.
Pannbenet– Det är hårt, stenhårt uppenbarligen. Även om jag funderade på att bryta så gick jag i mål. Jag kämpade, vilket är huvudsaken även om det denna gång inte räckte ända fram. Det får jag ta med mig.
Däcktryck– Återigen tänkte jag lite fel här. Jag pumpade medvetet i lite för mycket med tanke på att det skulle vara snabbåkt. I dag hade jag föredragit lite mer grepp i skogen än vad jag tjänade in på platten. Tekniken blev lidande.
Återhämtning– Här börjar det bli fel känner jag. Även om jag inte tränat mycket mellan Ränneslätt och dagens tur så kändes inte kroppen på pigg som jag trodde. Jag måste vila nu, både mentalt och fysiskt för att få de där krutbenen igen. Även om det känns som kroppen är pigg behövs vilan.
Teknikträning– återkommande lärdom, även om Mörksuggan är enkel så behövs träning och åter träning. Nu var det mest hala stenar och rötter, allstå så får jag trotsa solskenscyklisten i mig och cykla i regn. Men jag har även lyft mig en aning under denna tur, jag är säkrare i kurvor!

Avslutningsvis måste jag jobba mer på den mentala biten. Jag pratade med en tjej som tidigare kört för Östersund som kände igen mig som den snabba tjejen från Lida. Det satte sig på hjärnan och jag kände att jag hade något att bevisa. Varför egentligen? Sofia (ni vet uppochhoppatjejen!) skrev något väldigt bra på twitter till mig efteråt, nämligen ”stackare, du sätter sån enorm press på sig själv. Vad hände med det här är dina första mtblopp!? Var snäll mot dig själv. Säg inget till dig som du inte skulle säga till mig liksom! Rookie är man första säsongen. Upp med blicken!” Det är så sant, de orden kommer jag att ta med mig. 
Nu ska jag vila från cyklingen ett tag, träna lite annat och försöka hitta tillbaka till den känslan jag hade inför Billingen och under Lida Loop. Samla lite kraft och sen försöka få lite bättre träning i kroppen. Det viktigaste är att jag slappnar av och försöker njuta mer än att bara ha ångest. Jag tycker ju att detta är roligt, måste bara påminna mig om det!


Och som plåster på såren fick jag både jag och Hasse en varsin mörksugga av hans föräldrar! Dagens bästa!

Äh jag kommer igen! Önskar mig just nu en bättre cykel bara, en lättare som inte begränsar mig. Nån som råkar ha en över?
0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

11 Comments

  • Elna

    juli 8, 2012 at 19:14

    Usch, tråkigt att det inte kändes så bra. Du kunde i alla fall starta – min mtb klarar inte ens det. Hoppas att det känns mer peppigt snart igen – och att Mörksuggan nästa år blir en solig historia; för då är den så vansinnigt vacker att man inte tänker så mycket på att det är tråkig grusväg!

    Svara
  • The Summit MTB

    juli 8, 2012 at 20:56

    Men hallå där, dra inte ner dig själv – tyckte jag såg att du kom på 7:e plats av 9 startande, det är minsann inte sist det! Jäkligt gott kämpat och heder till dig att du inte bröt loppet trots de tankarna! Så agerar en vinnare 🙂
    //Yvonne

    Svara
  • Malin

    juli 9, 2012 at 08:05

    Starkt kämpat i motgång Helena! Kan du avdramitisera din placering i loppen och cupen? Flytta målbild och fokus från det som är utanför din kontroll till sådant du själv kan styra över? Lider med dig, jag gick igenom den där ångesten när jag tävlingssimmade. Det bästa är dock att det går att jobba sig ur, kunde jag så kan du! Njut nu av välförtjänt vila och batteriladdning. Och kom ihåg att du är grym!

    Svara
  • Lena Buhre

    juli 9, 2012 at 13:51

    Jag tycker du gjorde jättebra ifrån dig. Du har haft riktig otur med cykeln på sista tiden och det är lätt att deppa ihop när den inte fungerar som den ska.
    Jag känner igen mig väldigt mycket i ditt tänk och det är lätt att tävlingsmänniskan i en tar över…..men man får inte glömma att man egentligen bara tävlar mot sig själv. Vi är ju noviser på det här så det viktigaste just nu är väl att ha kul och att man lär sig något varje gång. För övrigt tycker jag du ska unna dig en ny cykel! Varför vänta till nästa år?!
    Jag saknade också ditt sällskap dock var Hasse en helt ok ersättare. Väldigt stark på grusvägen då jag låg på hans rulle ett tag. Du får hälsa och tacka honom så mycket!

    Nu är det nya tag som gäller inför nästa lopp! Det kommer gå bra!!

    Svara
  • hagliden

    juli 9, 2012 at 15:46

    Starkt att orka genomföra hela loppet trots krångel med cykeln! Du har pannben, det ska du ta vara på. Men det bästa tipset jag kan ge dig är att gå in i loppen med en vision eller tid du vill uppnå. Då ska tiden vara i underkant, så du gärna klarar av den med marginal, bra för psyket.
    Eftersom även jag är "Roockie" med att tävla så vet jag vad ja snackar om 😉

    Du får ladda om till Engelbrekt och ta revansch där! Jag tycker ändå din tid 3:19 va riktigt riktigt bra med tanke på allt ditt strul och stopp i depån.

    Svara
  • Cykla med Karin

    juli 10, 2012 at 06:45

    Ditt pannben är knappt av denna värld, som du kämpar på trots motgångar av varierande slag. Hoppas du kan släppa lite på pressen på dig själv till nästa gång – se och lära under året var det som gällde va? 😉 Jag är grymt imponerad av dina kämparinsatser i spåren, som du kör alltså.

    Svara
  • admin

    juli 10, 2012 at 18:14

    Tack alla ni! Tack för erat stöd och eran pepp. Ni skulle bara veta hur kloka ni är och hur mycket era ord betyder för mig:) Jag ska ta med mig alla era råd och försöka släppa lite på min egen press.
    Och ta vara på mitt pannben, det är ju en bra egenskap!

    och lena- Hasse hälsar och tackar han med! Han var imponerad av din körning! Cykel ja- hade jag inte självmant valt att säga upp mig och hankar mig fram på vikariat så hade jag bytt cykel! Nu får det vänta, cykel är en dyr sport:)jajmenssan, nu laddar vi om för Engelbrektsturen och en grusfest, det kommer att gå undan!

    Tack ännu en gång allihop:)

    Svara
  • admin

    juli 16, 2012 at 20:09

    Tack Lina:) vad glad jag blir av dina ord!

    Angelica- jag kommer till start! Har peppat upp mig nu och ska bara njuta, alla åtta milen. Det ska du inte göra, så det så!!;)

    Svara

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: