När man inte vill sluta cykla

I kväll var en sån kväll. Östersund leverade sommarvämre och det var helt vindstilla. Björkar som alldeles precis slagit ut och gröna gräsmattor. När det värmde så mycket att svetten rann trots kort-kort och fjällen var så där vita i horisonten nu på våren och försommaren. Då var det svårt att inte bli salig.

Vemdalen i går och Frösön i dag.

I kväll var en sån kväll när benen levererade utav bara tusan trots att jag innan jag stack ut hade kört ett spinningpass på Fristilen och helgen har bestått av mycket träningstid.

När de där benen som på morgonen kändes som två stockar bara pinnade på och cykeln flöt över allt stök i sommarhagen. När backarna känns små uppför och det gick svindlande fort utför. När man bara ville snurra runt på stigarna utan att behöva åka hem och laga mat, eller sova eller behöva gå och jobba dagen efter. När man skulle skulle kunna cykla hur långt och länge som helst.

I kväll var en sån kväll. En kväll när cyklingen är som bäst och man blir hög på livet.