Öppet spår 2011

Jag klarade av det! Jag gick i mål, 9 mil, tänk 9 mil. Firas med en mastodontinlägg.

Ett par timmars halvtaskig sömn klev vi upp strax efter 3 och gjorde oss i ordning. Att äta frukost den tiden var inte det lättaste, men gröt, mackor och kaffe gick ned till slut. Energin skulle definitivt behövas. Vi hade sen 2 timmars bilresa framför oss upp till Berga by. På grund av mycket trafik blev vi lite sena men det gjorde inte så mycket i efterhand. Hann med ett besök på den äckligaste baja-majan jag besökt någonsin, tjejer kan stå och kissa! 07.38 passerade vi startregisteringen, ingen trängsel och ingen hets. Första backen var inte lika hemsk som jag föreställt mig, dels hade jag grymt bra fäste under skidorna och sen var det inte så mycket folk. Väl uppe på myrarna kunde jag börja åka skidor.
Där uppe kom ståpälsen, det var obeskrivligt vackert, solen som just höll på att gå upp, rosa himmel, ljudet av alla skidor och känslan av att göra något riktigt stort, den lämnar nog inte mig i första taget. Km efter km la jag bakom mig, passerade Smågan och Mångsbodarna rätt snabbt. Strax innan Risberg började jag känna av lite skav på ena foten, Hasse hade hjälpt mig att tejpa innan vi startade. Biten till Evertsberg gick över förväntan, av någon anledning hade jag trott att det skulle vara som jobbigast dit. Backarna upp mot kontrollen hittade jag flytet och vi passerade skidåkare efter skidåkare. I Evertsberg passade jag på att byta mössa och vantar. På Hasses inrådan uppsökte jag även sjukvårdarna för omplåstring. Lite genant och tidskrävande men i efterhand bra, för skav hade jag på båda hälarna.
Strax efter nedförsbackarna i Evertsberg började vänster ljumske göra riktig ont, jag hade lite känningar innan men hade tuggat smärtstillande sedan Risberg och tänkte att det skulle med sig. Men det blev bara värre och värre. Bet ihop, till Oxberg skulle jag oavsett, så var det bestämt. För i Oxberg bytte vi ringar! Planerat att göra det just där. Bättre tillfälle fanns inte, träffas på ett långlopp, förlovas på ett annat.



Träffas på ett lånlopp, detta på nästa, vad händer sedan?

Tog oss lite extra tid i den depån, Hasse passade också på att valla om och jag fick lite mer glid. Sedan började mardrömresan de sista 2,8 milen. Egentligen borde jag ha brutit där, det känner jag i efterhand. Men det fanns inte just då. Det tick inte att diagonala eller staka med frånskjut utan att det kändes som knivar i ljumsken. Att stå ned i fartställning var rena drömmen, dock uteblev sådana långa backar. Jag bet ihop mellan tårarna, stannande ofta och stretchade ut. Provade att staka så gott det gick men både rygg och axlar var trötta. Uppför var nog det värsta, jag fick inte med mig benet, det lydde inte överhuvudtaget. Ju närmare vi kom Mora desto mer hade folk saxat i backarna, och saxa kändes som en omöjlighet. Jag får tacka det bra fästet jag hade som ändå gjorde att jag kunde saxa mindre bredbent.

I den långa slakmotan upp till Hökberg och in i depån undrade jag vad fan jag höll på med. Var det verkligen värt detta trots allt? Hasse skulle valla om igen så jag gled på ett ben genom blåbärskontrollerna, sakta för det gick inte att stödja på vänster ben. Satte mig i en snödriva i väntan på honom. Det kom fram en kvinna som undrade hur jag mådde och klappade om mig lite. Hon peppade mig att fortsätta, för det var bara 19 km kvar. En träningsrunda på A4 tänkte jag. Det skulle komma en km utförslöpa och ”bara” småbackar omvartannat ned till Eldris.
Till Edlris bet jag ihop, försökte att njuta lite grann, att sträckan blev kortare och kortare och att det kanske inte var mer än två timmar kvar tills jag fick glida över mållinjen. Vi passerade fortfarande åkare efter åkare och det stärkte mig lite, det var uppför som jag tappade fart. Stannade efter ett par km och tog den sista värktabletten stretchade för sista gången. I Eldris började det skymma, tog en sista kardemummabulle och mugg med blåbärsoppa, sedan bestämde jag mig för att ge allt jag hade de sista 9 km. Det fick bära eller brista. Ju kortare tid i spåret desto bättre, började förstå att det skulle gå vägen trots allt! Värktabletten hade förmodligen börjat verka och jag kunde diagonala lite mer, fick upp farten och spurtade, hela vägen i mål. Känslan var obeskrivlig när vi äntligen kom under målportalen, jag klarade av det, jag hade genomfört ett Öppet spår, dessutom bytt ringar! Återigen haft Hasses starka stöd under resan, en man med milslångt tålamod. Återigen gåshud och en massor av stolthet, över mig, över Hasse och att det gick vägen.
Underbara sköna känsla!
Ett av förhoppningsvis fyra fina diplom.
Nu är första delen gjord, det som tidigare har hindrat mig, att åka skidor trodde jag inte att jag skulle lära mig, absolut inte åka ett öppet spår. Jag vill göra det igen, absolut, jag vill ta revansch på tiden. Det har varit en fanatisk resa, man klarar så mycket mer än vad man tror!
Firade förlovning, öppet spår och att vi var så jädra bra

med en rejäl fika på Fricks i Rättvik på måndagen.
0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

6 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: