Vara nybörjare igen

Jag har haft en bild i huvudet om hur jag en varm sommardag åker rullskidor, stannar och dricker lite ur vätskebältet. Stakar vidare i starka rörelser. Lägger kilometer efter kilometer bakom mig. Kanske tagit en gel eller ätit en banan i en utförsbacke. Lite så där som jag kan göra på vintern när jag åker skidor.

För i min fantasibild av mitt rullskidåkande har inte fall på hård asfalt funnits med, inte heller skrapsår på händer och knän. Jag har inte heller försökt bromsa och inte lyckats och fastnat i ojämnheter i asfalten. Allt det där sammantaget har gjort att jag inte riktigt vågat testa. Eller inte riktigt vågar är en underdrift. Jag har varit livrädd.

En enda gång har jag stått på rullskidor. Jag tog mig knappt en kilometer längs med väg 315 mot Klövsjö och ville aldrig göra om det igen. Förra sommaren frågade min vän Sofie om jag inte ville följa med henne ut nån gång. Så som man gör i bland sa jag ja och så som det blir i bland, blev det aldrig av. Men jag ville gärna.

I måndags hände det. Jag hade inget att skylla på. Mina pjäxor för klassisk åkning fanns här hemma i Torvalla, jag hade även ett par rullskidholkar att sätta på stavarna i stället för skidtrugorna.

Väldigt nervös men förväntansfull hämtade jag upp Sofie och åkte ned till en parkering vid Vallaleden. Där kommer man på expresscykelvägen direkt. Ett bra ställe att testa åka rullskidor på sa Sofie. Det kändes konstigt att sätta på sig pjäxor i maj när det nästan var sommartemperatur. Lika konstigt kändes det att sakta staka sig i väg på ett par rullskidor. Vingligt, ostadigt och läskigt.

Men med Sofies lugna och pedagogiska sätt att förklara hur jag ska göra och tackla det som känns läskigt. Som medlut, kanter i asfalten och kurvor går det bra och jag kommer snart in i det. Det går inte fort och jag får hjärtklappning när det börjar gå utför men vi stakar en mil sammanlagt. Vi pratar om hur roligt det vore att åka runt Brunfloviken och hur skönt det är att kunna fortsätta skidträna även på sommaren. Jag funderar på om jag ska leta ett par egna rullskidor men inser att tiden kanske inte räcker till och om jag kommer att använda dom sås mycket som jag tror. Sofie säger att jag kan låna det par jag åker på fler gånger och vi bestämmer att det inte var sista gången.

Jag åker hem glad och upprymd. Jag har varken skrapsår eller ramlat. Jag har bara väldigt trötta fötter. Jag tänker att det är väldigt roligt och nyttigt att vara nybörjare i bland. Få känna att det är lite läskigt och få pepp att komma över det. Precis som jag brukar peppa de som tycker att cykling är läskigt.