#52vardagsäventyr – ostkakefika i Finnmarken

En Nattvasa i pannlampans sken med hundratals marschaller var något utöver det vanliga. Ett riktigt äventyr. Men kanske inte riktigt som de vardagsäventyr jag tänkt. Nattvasan kunde ha fått vara veckans 52vardagsäventyr. Men ändå inte.

I stället blev det allra enklaste något minnesvärt under hemresan från Rättvik. Vi åt en tidig lunch innan vi åkte och köpte med oss fika och fyllde en termos med kaffe. Så som man gjorde när man var barn då när bensinmackarna var bensinmackar. När de på sin höjd hade festis, glasspinnar och pulverkaffe från en sådan där anordning där man ställde upp en kartong i en pump och fick kaffe, choklad eller fruktsoppa i plastmugg mer öra.

När man som barn såg framemot fikapauserna på en parkeringsplats längs med vägen. När det dukades upp i skuffen på bilen eller vid bord sommartid. När man  skyndade sig ut för att kissa medan de vuxna skulle ta ett bloss och sträcka på benen.  Det var resans höjdpunkt och ett äventyr att få utforska en rastplats. Springa ned till ån och peta med en pinne i vattnet. Fika snabbt och sedan åka vidare.

Vi åkte ofta genom Orsa Finnmark när jag barn. Från Västerås till Ljungdalen. Stannade vid den speciella tallen innan Emådalen. Stannade vid någon rastplats efter Noppikoski. Finnmarken var då lite mer spännande än vad den är i dag. Jag åker lika ofta genom den nu i vuxen ålder. Passerar så fort som det är möjligt och ser bara skog. Mil efter mil. Fikar gör jag i Sveg. En statiolkaffe som sedan dricks under resan ned mot Tandsjöborg. I bland har jag sett de där som fortfarande bilfikar. Som ställer upp sina campingstolar på en parkeringsplats. Som har dukat upp sin matsäck och jag har tänkt att jag saknat det.

Så söndagens vardagsäventyr blev en nostalgisk resa för oss båda. Så som vi gjort när vi var små och som vi så sällan gör i vuxen ålder. Vi gick ned till Björnån i djupsnön för att titta och fota skymningen. Utforskade en rastplats som bara flimrat förbi på våra resor till och från Dalarna. Vi värmde oss sedan i bilen med kaffe och kall ostkaka med jordgubbssylt innan vi åkte vidare. Utan att stanna i Sveg för statiolkaffe.

Det enkla blir som sagt i bland det allra finaste.

1

2 Comments

  1. Uppvuxen med rastplatsfika och middagar i husvagnen så jag förstår precis vad du menar. Familjen åkte också ofta via Finnmarken och den är speciell. Jag var nog lite rädd för den ibland. Men jag har, precis som du, saknat rastplatsfikat så ifjol på min road trip passade jag på att fika vid vägkanten. Himlans mysigt!!!

    • Det kunde jag vara i bland också. Jag var rätt liten när det där hemska tältmorden hände. Vi tältade mycket när jag var liten, på avsides rastplatser efter vägarna, många gånger runt Finnmarken, Los och Ljusdal. Jag var livrädd för att det skulle komma någon och sticka hål på tältduken. Fortfarande i dag kan jag få den där känslan i bland, mitt ute på fjället. Knäppt. Men rastplatsfikat det var jag inte rädd för och tänker införa det mer framöver.

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: