#52vardagsäventyr – jakten på guckusko

Senast vi var i Rättvik gjorde vi en utflykt till Jutängstjärnen. En fin dagstur som passade hela familjen. Tyvärr var vi där lite för tidigt för att uppleva den blomsterprakt som ängarna är kända för. När vi var ned till Rättvik nu under midsommarhelgen gjorde vi en ny utflykt med blomtema. En utflykt som även denna gång passade alla oss.

Precis som förra gången använde vi oss av fälthandboken och Ove och Hasse mindes en dikeskant mot efter Ingels mot Bingsjö.  Där skulle det växa guckosko.

 

Guckuskon är genom sin stora och säregna blomma en av de märkligaste i Sveriges flora. Den förekommer som en sällsynthet här och där i flera av de mellersta landskapen upp genom Norrland. Dess växtplatser är hasseldungar och andra skuggrika lövskogar. Även i Norge och Finland är den spridd upp till polcirkeln. Vanligen blommar den före midsommar. Den finns i hela Europa ned till Alperna och Pyrenéerna. Den är till skillnad från flera andra av Sveriges orkidéer lätt att odla. (källa wikipedia)

Det rådde dock lite olika meningar hurvida dessa orkidéer verkligen blommade nu sent i juni. Jag tittade nämligen på dessa strax nedanför mitt jobb i början av juni och det lite längre upp i landet än Dalarna. Hävdade likt wikipedia att den blommar före midsommar.

Vi parkerade efter vägen och gick i ett dike utan blommor. De har blommat ut tänkte jag. Men så dök de upp. Som små öar av gula bollar. Några utblommade och några i sin slutfas. Hasse hittade en stig han mindes från förr som skulle leda in till allt fler Guckoskor. Ove som inte riktigt ville eller kunde gå i så ojämn terräng väntade ute på vägen medan vi gick allt längre in skogen.

Där i den lite mörkare skogen fanns det mängder av blommor. Så vackra i sin enkelhet. Vi fotade lite och vände tillbaka för att Ove inte skulle behöva vänta så länge. Nästa stopp skulle bli en gammal lind som Carl von Linné skrivit ned i fälthandboken. Storvretsbesten. Vi hade hittat en beskrivning på nätet och åkte mot Gulleråsen. Tog av på en grusväg och åkte ett par kilometer utan någon skylt om linden. Vi stötte på ett naturreservatsskylt som visade att det skulle vara ett par kilometers vandring för att nå trädet. Det var uteslutet att gå så långt. Men vi var fast beslutsamma om att det skulle komma en enskild skylt så vi fortsatte allt längre in i skogen. När vi slutligen nådde en vändplan och inte riktigt visste var vi befann oss såg vi oss besegrade. Det gick inte att genskjuta trädet. En annan gång tänkte jag.

Vi hade planerat en fika efter växtspaningen. På det fina och mysiga nyfiket på gammelgården i Rättvik. Ett sommarmåste för oss numer. Vi hoppades att de tunga regnmolnen skulle hinna regna ur sig innan vi nådde Rättvik. Vilket de också gjorde.

Nyfiket har nämligen ganska få platser under tak och i de små husen kan det i bland vara lite svårt att ta sig in. Vi hittade en hittade en torr bänk att sitta på och tog tretår till smörgåsarna och den otroligt goda rabarberkakan med mynta. Vi gjorde oss ingen brådska och när regnet åter drog in flyttade vi oss på en farstukvist och satt kvar en liten stund till.

Vi tittade på kossorna som inte ville komma närmare för att fotas och åkte sedan hem. Nöjda och lite trötta. Att vi inte fann trädet gjorde inte så mycket. Det blev en ganska rejäl utflykt ändå och blommor fann vi. Ett litet vardagsäventyr i sin enklaste form.

1

6 Comments

    • Vi har faktiskt ganska många häromkring. Faktiskt precis nedanför mitt jobb. det finns många orkideéställen, mycket kalkrik jord på vissa ställen. I går under en cykeltur fick jag se Brunkulla. Vår landskapsblomma som är lite ovanlig att stöta på!

  1. Hur uttalar man det där egentligen? Det har jag alltid undrat… Ligger liksom betongen på sko i slutet eller på guck:et i början….?

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: