• Home
  • /
  • Vardagligt
  • /
  • Året som gick satte mig på prov och gav barnsligt pirr i magen – tack som tusan 2019

Året som gick satte mig på prov och gav barnsligt pirr i magen – tack som tusan 2019

Det är snart nytt år. Ännu ett vitt ark att fylla med livet. Med med och motgångar. Ett år som jag med all säkerhet kommer säga bli det bästa. Precis som jag gjort åren innan.

2019 då? Det var ett år av toppar och dalar. Det var året när mitt tålamod fick testas. När jag uppfyllde en del av mina mål och sa hejdå till saker som tog för mycket energi. Det var också året när jag tog ett kliv åt sidan och såg på saker med nya nyktra ögon. 2019 var också året som gav massor av barnsligt pirr i magen.

Hur sammanfattar man ett år? När jag tittar tillbaka i bloggen har jag delat upp det i månader. januari till december. Höjdpunkter och några bottennapp. Som 2018 som visserligen bjöd på fler höjdpunkter. Som två SM-medaljer, en del vardagsäventyr och med ett lugn i kroppen. Jag tror att just 2018 var ett av mina bättre år. Och jag trodde som jag skrev ovan att 2019 skulle bli det bästa.

Jag tänker inte sammanfatta 2019 på samma sätt som förut. Jag tänker inte sammanfatta tränings- eller tävlingsåret heller. För något tävlingsår blev det tyvärr inte. I stället tänker jag följa upp mina intentioner för 2019. De som jag skrev i det här inlägget. Jag skrev det när jag var i stugan. Ett par dagar in på det nya året och hade precis haft besök av min lillasyster som bor i England. Jag hade som jag brukat inte avgett några nyårslöften men satt ut riktning för det nya året.

Jag hade ingen höstsemester men väl två turer upp på ett fjäll i höstskrud.

Jag ville styra min tid lite mer.

Jag drömde om höstsemester och att jobba på avstånd i bland. Jag ville stämpla ut den sista augusti och inte vara tillbaka på jobbet förens i oktober. Det blev inte riktigt så även om jag inte alls jobbade under september och oktober. I stället var jag sjukskriven och såg den där efterlängtade hösten passera utanför mitt fönster medan jag linkade omkring på kryckor. I början av 2019 hade jag sett framför mig hur jag skulle tillbringa den där semestermånaden i stugan och se hur fjället gick från sensommar till färgsprakande höst. I stället blev det två korta turer upp på Storhognaplatån med kameran. Bland annat för att fånga den otroligt vackra solnedgången i september.

Jag jobbade inte heller på avstånd. Vi kom aldrig i gång med den möjligheten på jobbet. Jag tror att jag kanske hade behövt det och framförallt styra min tid lite mer för att inte landa efter sommarsemestern med en hopplös känsla i kroppen. Jag började söka andra jobb under hösten men fick inget napp. I stället bestämde jag mig för att gå ned i tid. Och inför 2020 styr jag faktiskt min tid lite mer fast på ett annat sätt att jobba på avstånd. Jag har fredagar ledigt och tror att det kommer göra mig gott. Jag kommer ha tid över till saker som jag annars får klämma in i en vardag som ofta rullar på i hög hastighet.

Vi besökte Tännforsen en dag i början av september när jag höll på att krypa ur skinnet hemma.

Jag ville göra fler vardagsäventyr.

Vi hade tappat lite fart med näräventyren under 2018 jag ville ta upp det igen. Inte för att göra det till ett tvång men en tanke om att dricka lite mer kaffe utomhus, upptäcka platser när hemma.

Även om det inte blev en fortsättning på #52vardagsäventyr så var vi ute mycket under det här året som har passerat. Vi har druckit kaffe på fjällkanter, åkt till vattenfall i Åretrakten, som Tännforsen när jag var sjukskriven.

Den första turen när jag kunde ”gå” lite mer på riktigt blev till Nulltjärn med Sandra och Robin. Ett av alla fina minnen jag har med dem!

Äventyren eller utflykterna blev också en viktig del av vardagen när jag var hemma efter min knäoperation. Det blev saker att se framemot när det kändes om allra tyngst. Att komma ut och få frisk luft, få se något annat än lägenhetens väggar och en känsla av att ändå styra min tillvaro lite. Kunna göra lite av det jag gjort innan även om kroppen inte var som förut.

En av de där minnesvärda cykeläventyren 2019. Fatbike med vänner i redigt vårinterväder.

Jag hade en tanke med 2019. Att göra det som jag blir glad av och mindre av det som förväntades eller saker jag borde ha gjort. Äventyren blev en del i det. I stället för tävlingar hängde jag i bike parks. I stället för att ägna allt för mycket tid åt att köra intervaller och tänka träningsschema utmanade jag mig själv på berget för att bli bättre utför. Träningen fick jag på köpet och likaså min starka kropp.

Foto. Hanna Haglund. Oppdal med all fin cykling!

Jag ville cykla mer i Norge.

Det var något som jag verkligen infriade i år. Vi började semestern med att lasta cyklar på taket och upptäckte Norges fina cykling under en semestervecka. Jag skrev ett inlägg, ett av flera om den fina cyklingen och den om den långa resan hem. Ett inlägg med bilder som får mig att längta tillbaka till det där enkla livet. Till fjälltoppar i Oppdal som bjöd på hissande vyer och galet roligt utförskörning. Till Trysils lekfulla cykling i Gullia och Röros. Fina Röros som jag inte hann med mer än gång i år. Jag fick visa fina stigar för fina vänner i Röros den allra sista semesterveckan.

Sandra i midnattssolen i Jotka. Vi hade bara en kväll och en halv natt kvar av Offroad Finnmark.

Det är något speciellt med vårt grannland. Det är något som slår an i mig. Lite som att vara hemma fast ändå så långt i från den fjällvärld vi har här. Allra häftigast sett till natur var ändå Alta och Finnmarksvidda. Aldrig har jag njutit så mycket av naturen som jag gjorde under Offroad Finnmark. Naturupplevelsen var större än själva cyklingen och alla små minnen får i bland håren att resa sig på armarna. Som soluppgången på den där steniga stigen från Tutteberget när vi var långt i från civilisationen. Den finns kvar länge. Likaså grejen att dela alla minnen med en vän som betyder mycket. Det är något speciellt och jag och Sandra har andra äventyr framför oss och tillfällen att samla fler minnen.

Jag ville behålla balansen i träningen.

Och jag lyckades riktigt jäkla bra med det om jag får säga det själv. Jag gick in i året med en stark känsla i kroppen och hade nästan gjort min första månad med träningsschema. Jag var på gång och var nyfiken hur en strukturerad träning skulle ge för resultat. Men allt blir inte som man tänkt. I stället för tävlingar, premiär för enduro och snabba tider leverade sommaren skador efter skador. Revben och knän och slutligen den planerade korsbandsoperationen i slutet av augusti. Jag skrev ett inlägg om krossade planer efter att jag skadat menisken i min iver att försöka sätta en svår led på berget. Jag skrev också ett inlägg om att jag ville göra mer av det som gör mig glad. Jag hade bestämt mig för att lägga ned alla krav på prestation och bara cykla. Det gav mig massor av pirr i magen. Jag åkte utför, jag utmanade mig med hopp, tillbringade flera sensommarkvällar i Brunflo bikepark och bara nötte. Jag körde tuffa intervaller på superiorn när andan föll på. Gjorde långa turer runt stugan och drog cykel upp för fjäll och jagade mina egna strava-tider runt stugan.

När det äntligen var dags för Offroad Finnmark toppade jag formen utan att veta det innan. Jag var mitt starkaste jag. Med all säkerhet för att jag inte pressade mig själv och för att jag lagt en bra grund under vintern.

En särskilt fin decemberskymning

Jag ville fota mer, bli bättre på det, jag ville lägga mer tid på podden och bloggen.

Fotandet ägnade jag mycket tid åt. Övade, bestämde mig för att bli bättre. Leka fram det bildseende jag hade förr. Och jag tycker själv att jag har utvecklats. Det ger mig ett lugn att få ta med kameran ut och fota. I bland med en tanke i huvudet och i bland utan plan. Jag har faktiskt sålt en del bilder under året som gått. Något jag aldrig trodde jag skulle göra. För vem är intresserade av mina bilder och så bra är dom inte har jag tänkt.

Vi har varsin poddmugg!

Podden har rullat på under 2019 och den firar 2 år i januari. Det har hänt mycket från det första avsnittet Elna och jag spelade in till det 28:e avsnittet som vi nyss släppte. Tänk ändå vad häftigt att det har gått. Vi har så många som lyssnar, som kommenterar och kommer med feedback. Vi två som har fullt upp i livet men ändå håller liv i den. Cykelpodd med Elna och Helena kommer att rulla vidare 2020, var så säkra på det!

Bloggen den lever sitt liv den med. Jag har bloggat sedan 2007 och har inga planer på att sluta. Det finns för mycket jag vill skriva om, berätta om och dela med mig av. Precis som jag skrev i inlägget om 2019 så är bloggen en hobby på sidan om och kommer nog att vara så. Men bloggen har visat sig vara ett fönster utåt för andra uppdrag. För under 2019 har jag gjort skrivuppdrag för andra. Sådant är riktigt roligt och jag hoppas jag kan göra mer sådant under året om kommer. Men länge leve blogg som format!

Jag skulle bli mamma på avstånd

Jag trodde 2019 var året när Cecilia skulle flytta hemifrån. Hon hade planer på att jobba på annan ort efter studenten. Men hon träffade sin Anderas på hösten 2018 och blev kvar i stan. I stället flyttar hon nu om någon dag. Hon och Andreas har skrivit under sitt första hyreskontrakt. Det är stort för dem och stort för mig. Jag har varit mamma hela mitt vuxna liv. Haft henne hos mig i 20 år snart. Nu blir jag ensam och det här året har varit omtumlande. Många tårar av stolthet. Som när hon gick på bal och sedan tog studenten. Mitt barn, mitt lilla barn som nu är vuxen. Nu blir jag mamma på avstånd. Förvisso bara ett par kvarter bort men ändå. En ny fas i livet och jag har nog förlikat mig med tanken nu. Att barn flyttar hemifrån varse man vill eller inte.

Jag ville ta bättre hand om mig själv

Jag vet inte riktigt om jag varit en så snäll kompis som jag borde till mig själv vissa perioder. Jag ville sänka garden lite, inte ha stora krav på att prestera och vara bra. Jag tänkta lite mer på mig själv. Det har jag gjort i år. Som jag skrev i början har jag tagit några kliv åt sidan för att skaka av mig saker som inte känts bra i hjärtat. Jag känner mig glad att jag har haft så pass nyktra ögon att jag inte fallit allt för mycket för tomma ord och meningslöst snabbt bekräftelsesmicker. Även om det varit jobbigt att mindre värd i vissa sammanhang har jag sträckt på mig. Vad det innebär egentligen kanske jag återkommer till någon gång i framtiden. Vi får se.

Den där snälla kompisen tappade jag bort under hösten. För även om rehabiliteringen av knät har gått bra och jag gjort allt för att bli så bra som möjligt har hösten emellanåt varit mörk. Jag har tvivlat på att jag ska bli bra, jag har mått dåligt av att inte känna igen mig vanliga starka kropp och inte riktigt orkat vara så glad. Funderat på vem jag är när jag inte får röra på mig, cykla eller vara ute. Men på något vis har jag kravlat mig upp ur det där mörka hålet gång på gång och har huvudet ovan ytan. Och mycket har jag att tacka fina vänner som Sandra för. Som hälsat på, hört av sig och dragit i väg mig på fika.
Att jag dessutom slutade snusa i samma veva som operationen kanske har gjort sitt till bitvis av mörkerhet men nu fyra månader senare är jag stolt att jag klarade av att sluta. Och den där frakturen i handen gjorde årets sista månad lite mindre rolig. Men som man säger, det som inte dödar det härda.

Trots att 2019 inte riktigt blev som jag tänkt , att året bjudit på sjukt mycket motgångar säger jag bara tack som tusan. Tack 2019 för att du bjöd på barnslig glädje på utförshojen, att du bjöd på 30 timmars cykling i Norge, pannbensträning i tålamod och rehabträning och hopp om att nästa år blir lika levande!

6

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

6 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: