Den svåraste årstiden – om pollen

Det är lövsprickning i stan. Bilden ovan är videkissarna som tittade fram förra veckan. Häggen börjar få blad och gräset är lite grönare. Det är en underbar tid. Samtidigt som det är den jobbigaste årstiden för mig och många andra.

Jag har pollenallergi. Gräs, björk och al är jobbigast. Det varierar från vår till vår. Vissa år känner jag inte av pollen så mycket andra år är det riktigt jobbigt. I år det är första våren som jag inte är tungandad och har luftrör som piper vid ansträngning. Det är skönt och gör att det är lättare att träna och tävla på våren och försommaren. Men att medicinera är aldrig roligt.

Däremot kvarstår den där eviga förkylningskänslan. Rinnande näsa, torra och kliande ögon och en trötthet. Klassiska förkylningssymptom. Det är just det som är så svårt. Jag vet inte om jag är sjuk eller om det är våren som spökar. I dag var en sådan dag igen. Jag kände mig sjuk. Så pass att jag funderade på att gå hem före lunch. Blek och yr. Efter lite sömn och mycket mat är jag på banan igen. Träningsfritt eftersom jag inte vet och anar att det är en förkylning.

Så ser vårarna ut. Varannandagsträning och när kroppen svarar bra på träning och jag inte blir sämre tror jag inte att jag är sjuk. Varannandagsvila när jag tror att jag har dragit på mig en rejäl förkylning och är livrädd att träna mig ännu sämre. Tar tempen nästan maniskt för feber hör inte hop med pollen.

Bäst för mig är att träna tidigt på morgonen och på kvällen. Likaså när det regnat eftersom det tar ned pollen till marken. Inomhus vill jag inte vara sommartid även om det vissa dagar skulle vara det bästa. Men å andra sidan har jag inte alls lika jobbigt som många andra som är mer känsliga.

Så i dag hasade jag omkring i stigcyklarshorts och underställströja. Passade på att vika in tvätt och se på TV. Med cykelshorts lindrades cykelsuget en aning. I morgon väntar Egonsträning och jag hopppas jag är pigg för att kunna hänga med.