För fem år sedan köpte vi en stuga

Facebook påminde mig igår att det var fem år sedan vi skrev på köpekontraktet för Lillkvista. Jag kommer i håg att vi satt på Thörnes konditori här hemma i Östersund med många fjärilar i magen. Det var en stor dag. Jag hade velat länge. Ville inte köpa en fastighet men längtade ändå friheten att ha en egen stuga att åka till när jag ville. Vi hade tittat på stugan någon vecka innan. Utvändigt visste vi hur Lillkvista såg ut. Vi hade hyrt grannstugan vid några tillfällen. Jag tyckte inte om Lillkvista då. Stugan såg liten ut och fönstren små. När vi gick på visning hittade jag hem. Invändigt var det något helt annat även om föregående ägare tapetserat stugväggarna med älghorn och djurskallar. Jag föll för den öppna spisen som är centrum i den gamla delen av stugan. Den som en gång varit en raststuga på Sångbäcken. Utbyggnaden med de två små sovrummen och duschen. Allt i 70-tals stil men med stor potential att göra till vårt eget och lite mer modernt. Litet med sina 40 kvardratmeter men ändå stort och lagom för vår lilla familj på tre personer.

Vi fick tillträde till stugan en månad senare. Den 13 otkober åkte vi ned för första gången och satte nyckeln i vår stugdörr. Vi stannade över dagen eftersom det inte var klart med det kommunala vattnet som skulle dras in och ersätta egen brunn.

Idag har jag luftat cuben i fantastiskt höstväder tillsammans med dottern. I våra kommande tassemarker. Det är lite känslan att nypa sig i armen, är det verkligen sant? Ja! Storhogna och fjällen har vi numer bokstavligen utanför dörren. Att det är ett vinterparadis är det inget snack om och det lovar gott övriga årstider med. Cyklingen är grym.

Vi utforskade våra omgivningar den soliga lördagen. Vi läste de gamla gästböckerna som den förra ägaren lämnade kvar. Gästböcker sedan 70-talet och framåt.  Vi hittade gamla vallor och andra roliga fynd i skåp och förråd. Vi cyklade och gick runt på tomten. Det var en overklig känsla då. Helgen därpå åkte vi ned i igen med ett stort lass med saker i bilen. Stannade över för första gången och åt rotmos och fläskkorv vid köksbordet. Vi trängdes på toaletten där det var bäst mottagning för mobilsurf och hade en glad tonårsdotter när nätet byggdes ut i takt med att området har växt.

Jag har värmt kalla händer mot murstocken efter skidpass. Vi har huggit ved och skottat långa gångar i snön. Tagit hand om frusna vattenledningar och stopp i toaletten. Vi har blivit insöade och fått vänta på plogbilen en tidig måndagsmorgon, upplevt stormar och alla årstider. Plockat bär och utforskat stigar, vandringsleder och fiskevatten. Vi har levt stugliv på helgerna och haft stan som en kontrast,

Årstiderna har gått så även åren och vi har fortfarande kvar den gamla inredningen. Vi har bytt soffan och vardagsrumsbordet men de gamla tapeterna är kvar. Vi har inte haft bråttom utan bott in oss. Saka men säkert har Lillkvista blivit ett hem för mig. Vi har skojat om att vi har haft en övernattningslägenhet i stan. I det ligger ett allvar. För jag har äntligen hittat en plats att slå rot på. En plats där jag har det som får mig att må bra utanför dörren. Lugnet, fjällen och naturen. Att bli stugägare är ett av mina bästa beslut och i bland är det bra att våga trots att det i bland känns både stort och skrämmande.