Att vara sin egen förebild

Veckans tema i Bloggar om hälsa har rubriken stabil och stolt. Ett ämne som går att vinkla på olika sätt. Anna Jansson skrev i går ett tänkvärt inlägg på det här ämnet. Om hur hon jobbat sig ur sin utmattningsdepression. Hur det stärkt henne och vilka nycklar hon använde. Läs inlägget för det är ett viktigt ämne!

Jag skrev ett inlägg för några år sedan. ”Stark. Stolt. Jag”. Ett inlägg om varför jag faktiskt tränar. Att det inte handlar om att bli smal, komma i smala jeans eller för att kunna äta. Jag äter för att kunna träna. När jag läser igenom det inlägget nu 4 år senare är tankarna de samma. Jag är inte perfekt, jag har inte en stenhård vältränat kropp till det yttre. Jag har mina dippar och mina svagheter och är inte alltid glad. Även om jag lägger ned så många timmar till träning gör jag inte det för att försöka leva upp till ideal satta av andra eller för att minska några kilo vikt. Inte nu men förr.

I bland kan jag tycka så synd om den tonåring jag var. Hur jag så förtvivlat försökte att passa in och hur elak jag var mot mig själv och min kropp. Min ryggsäck är tung och bitvis destruktiv. En ryggsäck jag sällan pratar om och som jag helst inte öppnar. Men den finns där. Jag läste något inlägg för ett tag sedan, kommer tyvärr inte i håg vem som skrivit det men det handlade om att försöka göra sitt jag i dag till den förebild som man ville ha förr. Den som ens tonårings-jag ville se upp till. Inte utseendemässigt men mentalt. Den styrkan som jag då önskade att jag hade, den självkänslan och det mod att stå upp för den man var. Precis just den man var och inte den som andra förväntade sig att man skulle vara.

Det har tagit så många år att landa i den styrkan jag har i dag. År av tvivel, bakslag och i bland mörka tankar. De där som kommer så lätt när guppen på vägen är lite för många och stora. Träningen och framförallt cyklingen har hjälpt mig att nå dit. Jag har känt att jag varit stark och att hur min kropp ser ut egentligen inte har spelat någon roll. Den är mitt verktyg och min lojala kompis som ställer upp på det jag utsätter den för. Jag har fått göra resan att utmana mina mentala gränser och gång på gång fått bekräftelsen att jag faktiskt klarar så mycket mer än jag någonsin trott att jag kan. Värdefulla erfarenheter att applicera på livet utanför träningen. I vardagen, i jobbet och i föräldraskapet. Lika viktigt har mitt instruktörsjobb varit. Från att vara den den där personen som inte vågade prata öppet inför andra till att leda en spinningklass vecka efter vecka utan att vara rädd för att bli utskrattad eller pratat bakom ryggen. Att jag då vågade ta steget är jag oerhört glad över i dag.

Men även om jag i dag är starkare som person och trygg i mig själv kommer i bland bakslagen. Stunderna när tvivlet tar över och jag inte känner igen mig själv. Förra vintern fick jag en kommentar på en bild jag lagt ut på Instagram. En kommentar jag varit så rädd för att få. Det gällde min vikt och den i förhållande till min prestation på cykel. Jag skulle ha kunnat strunta i det och inte låtit kommentaren få fäste. Jag låtsades för att var så men det gjorde mer ont än jag anat. Den vintern och våren hade jag en djup dipp. Men jag kunde sedan vända den ilskan jag kände mot en anonym person som uppenbarligen hade för avsikt att bara vara elak. Jag fick bränsle att visa att jag kunde, jag är stark oavsett hur många kilo min kropp väger. Att jag är en jäkel på att cykla snabbt. Vilket jag också gjorde under sommaren som kom. Självklart är jag mycket väl medveten om risken att kommentarer likt den kan komma när jag bloggar eller lägger ut bilder på Instagram även om det inte är ok. Jag skrev ett inlägg om just det här förra våren. Det finns här om du vill.

Jag tänker fortsätta att sträva efter att vara den förebild för mig själv som jag en gång i tiden ville se upp till. Det har jag lovat mitt tonårs-jag att göra. Lika mycket som jag vill att min egen dotter ska kunna känna sig säker i sig själv och i det avseendet föra sunda värderingar vidare. Att hon ska känna sig mentalt stark och trygg i sig själv.

Jag har i dag verktygen att kunna hantera bakslag och det är kanske just det är som styrkan, den mentala pusselbiten och tryggheten i mig själv. Även det faktum att jag faktiskt blir äldre och inte vill ägna timmar, dagar och år av att klanka ned på mig själv och efter att alltid duga i andras ögon.  Jag tänker lite så att jag aldrig kan göra alla andra nöjda utan huvudsaken att jag mår bra och tror på mig själv. För det kommer alltid finnas människor som har åsikter.

förebild

Oxsjövålen 2014.

 

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

13 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: