Här bor jag – om att vara hemmablind

Vi tog med oss kameror och stativ ut i går kväll. Det var en ganska kall snålblåst som drev in över sjön från Brunflohållet. En blåst som piskade upp vågor mot gångbanan vid Vallsundsbron. Och det var ändå tur det för då såg vi var vi inte skulle gå. Jag tänkte när jag gick där i mörkret att jag inte kände mig det minsta otrygg att vara ute i mörkret. I utkanten av själva Frösön, strax innan gångvägen går under bron och möter en lika mörk skog utan lampor. Med god fantasi skulle man kunna vara riktigt rädd och tänka att det är just sådana här ställen som är farliga i en stad. Min mörkerrädsla är inte logisk alls. Jag är mer rädd i stugan där det inte finns så många människor. Sedan har jag nog aldrig varit särskilt rädd hemma i Östersund även om det precis som i vilken småstad som helst kan vara ske saker och ting.

Jag tänkte också när jag stod uppe på berget där liften slutar att jag ofta blir hemmablind och missar hur vackert det är där jag bor. Jag blev påmind om det när jag såg stan med alla sina hus, lampor och bilar. Hur fin Frösöbron var och hur hamnens lampor speglade sig i vattnet. Jag såg det med de ögon som Hasse hade när han flyttade upp och fortfarande har. Han som tyckte att Östersund var otroligt vackert medan jag längtade söderöver. Det är lätt att bli trött på det man har varje dag. Eller kanske snarare lätt att ta det förgivet.

Jag har också fjällen och stugan bara en timme och en kvart bort. Till något som jag ännu inte är hemmablind inför. Det tillsammans med livet i stan ger mig precis det som jag vill ha. Friluftslivet och närheten till naturen, den lill staden och vännerna här.

För lyfter jag blicken lite ser jag hur otroligt fint jag bor. Där många andra vill bo. Precis som någon annan lyfter blicken hemma hos sig där någon annan gärna vill bo.