Lunch vid Nulltjärn

I söndagsmorse packade vi ned gaskök i bilen, en kasse ved och en burk soppa och kaffe. Vi hämtade upp Robin och Sandra och åkte upp till Vålådalen och Njulltjärn. Bara för att göra något enkelt tillsammans som att äta lunch utomhus. Vi har gjort ett par utemiddagar hemmavid nu. Med pannlampa vid ett vinskydd medan mörkret fallit helt vanliga vardagskvällar. Ett fint sätt att umgås och komma ut. Och äta ute är lite godare än att äta inomhus och middag ska man ändå äta har vi resonerat. Så varför inte åka ut en helgdag för att luncha och vara utomhus ett par timmar?

Vi har blivit ganska bra på att hitta på små näräventyr nu när jag inte är lika mobil och rörlig som förr. Men samtidigt haft lite svårt att hitta ställen att åka till. När jag frågade Sara Rönne om utflyktstips för någon som vill fota fjäll mot vatten och inte kan gå så långt så var Nulltjärn ett av förslagen. Ett ställe där varken jag eller Hasse varit till förut men både hört och läst om. Sett skylten när jag parkerat bilen vid Vålådalens fjällstation men aldrig gått dit.

Vi åkte upp mot ett kallt och klart Vålådalen. Ishalka på vägen upp som dubbdäcken hade svårt att hantera. Ju närmare vi kom Vålådalen desto kalare blev träden. Den riktigt färggranna hösten har passerat i fjällvärlden nu.

Robin som ville springa lite blev avsläppt vid fjällstationen medan vi andra ställde bilen vid bommen vid parkeringen vid Nulltjärn några kilometer från Vålådalens Fjällstation. Till Nulljtärn är det asfalterad väg och sedan en promenad på 150 meter ned till vattnet. Så pass kort bit att jag lämnade mina kryckor i bilen.

Jag vet inte vad jag hade föreställt mig men blev överraskad av att tjärnen var så stor. Sommartid är det sällan folktomt här sa Sandra. Den här söndagen var det bara vi och ett par till. Tjärnen ramades in av fjälltoppar som Sandra berättade namnen på. Jag såg skylten till Kyrkstenen och drog mig till minnes att både min pappa och bror har cyklat dit. En sträcka som jag varit nyfiken på.

I väntan på Robin och att laga lunch gick vi längs med stranden. Min tanke att fota fjällspeglingar i vatten fick jag lägga åt sidan när ytan krusades och ljuset vid tjärnen inte var så som jag tänkt mig. I stället fick jag leta andra motiv.

Vid en ås i slutet av standkanten kom solen fram och vi blev lite nyfikna och tog oss uppför. Nedanför den låg ytterligare en av Nulltjärnarna och där låg solen på och värmde. Vi bestämde oss för att luncha där. För att få lite värme i den råa oktoberkylan. Här hade den första tunna isen lagt sig vid strandkanterna och snön skymtade på andra sidan tjärnen. Effektfullt mot det sista av höstfärgerna.

I bland får man uppleva ögonblick som är något alldeles speciellt. Som när en större fågel tyst sveper över oss och landar på en gren. Ett litet tag innan hade jag och Sandra skämtat om att det skulle ha varit fint om en fågel satt sig i trädet där vi satt. På perfekt fotoavstånd.

Jag trodde det var en lavskrika och Sandra bad mig hämta kameran och försöka fota fågeln. Hon ropade på Hasse som inte fick missa fågeln. Jag såg i kamerans lins att det inte var en lavskrika utan en uggla. Skakig tog jag några bilder och hoppades att det skulle bli något. När den lika ljudlöst flög vidare kom Hasse. Ett par ögonblick försent. Det visades sig vara en spravuggla som landat hos oss. Något som är ovanligt att få se och svårt att fånga på bild om jag får tro Hasse.

Hasse värmde en enkel lunch och kokade en panna kaffe. Delade på surdegsbaguetter och satt en stund i solskenet innan molnen drog in och temperaturen sjönk snabbt. Vi bröt upp och tog oss tillbaka till den större av Nulljtärna när det blev lite för kallt. Tog en promenad till den andra sidan av stranden och sedan till bilen. För mig den längsta promenaden utan kryckor på väldigt länge.

Vi avslutade med att stanna vid en fors och ta en eftermiddagsfika i Mattmar och var hemma i lagom tid på eftermiddagen.

Tänkte i bilen hem att det i bland inte behövs så mycket för att göra en söndag lite extra lyckad. Mat, vänner, kaffe och en tjärn i fjällen. Lite oktobersol på det och en kamera i handen. Vi har blivit duktiga på att komma ut den sista tiden. Duktiga på att hitta saker som ger lite guldkant på vardagen. Och mer sånt här behöver själen!

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: