• Home
  • /
  • Vardagligt
  • /
  • Nästa vecka klarar du nog att cykla lite inomhus -fokus på det jag kan göra

Nästa vecka klarar du nog att cykla lite inomhus -fokus på det jag kan göra

Det har gått 15 dagar sedan korsbandsoperationen och det är första dagen som jag inte har ont hela tiden. Det är också första dagen som jag inte har mått illa och faktiskt varit hungrig. Första dagen där det har känts som jag vill göra saker mer än bara låtit dagarna gå i ett töcken av smärta och illamående. För det har varit två riktigt jobbiga veckor. Jag har inte sovit hela nätter. Vaknat, gråtit, varit arg och uppgiven och rädd att inte bli bra. Bli en av de 20% som aldrig kommer tillbaka dit där de var. Jag har försökt att träna de övningar jag fått men känt att det går så långsamt framåt. Jag vill ju att allt ska hända direkt och bli bra snabbt. Så fungerar inte alltid saker och ting.

Det allra svåraste har varit att inte ta mig ut själv. Inte kunnat ta en promenad, tagit bilen någonstans, gjort något vettigt eller bara åkt ut och tagit en kaffe någonstans utan att vara beroende av någon kan köra mig. Jag kan fortfarande inte ta mig ut själv. Första två veckorna var Hasse hemma. Nu den här veckan har jag varit själv fram till på eftermiddagen.

För inte helt klättra väggarna har jag fått fokusera på saker som jag kan göra i stället för att älta saker jag inte kan. Som att förra veckan möta upp vänner för en AW på stan. I går en lunch med en kollega och en fika med Sandra på eftermiddagen. En fika som jag faktiskt gick till utan att ha ett stort uppsvullet knä efteråt. Som jag sa till Sandra i går gör det så mycket att ha vänner som tänker på en, som gärna tar en fika eller bara hör av sig och frågar hur det är.

Jag har också varit ute en del. Förförra veckan åkte vi på utflykt till Tännforsen, i förrgår en kaffe vid Fältjägarstugan och på kvällen en lång stund på berget på Frösön för att fånga solnedgången. För fota kan jag göra även om det just nu innebär att jag står där jag står, på lagom nära avstånd till bilen med kryckorna i gräset och ett stativ. Och lite kan jag böja mig ser jag när jag tittar på omslagsbilden från solnedgångskvällen. Att komma ut så och ägna tid åt bilderna sedan är något jag sällan hinner i vardagen. Likaså att fylla frysen med bröd. Just nu ger det mig något att fokusera på och att inte tänka på så mycket på vad jag inte klarar av. Och det är ju tur att man har andra saker i livet än träning när man inte kan träna så som man är van.

En annorlunda träningsdagbok

Och tankarna kring träning är inte heller som de brukar vara. Jag har fått omvärdera lite. Nu handlar träningen om att klara saker som jag förut har tagit för givet. Som att hitta kontakten med lårmuskeln, att kunna lyfta mitt ben några centimeter, att fördela vikten från sida till sida. Försöka få ut knät till sträckt läge och få det bakåt till en viss grad. Framförallt allt handlar träningen om att inte tappa mer muskelmassa i mitt vänstra tidigare starkaste ben. För det går fort. Alldeles för fort. Det är långt i från tröskelpass, intervallpass och lugna distanspass. Långt i från teknikträning och maxstyrka på gymmet.

Vid ett av de första besöken hos sjukgymnasten bad han mig skriva en sorts träningsdagbok. Anteckna hur svullet knät är på kvällen jämfört med på morgonen. Det för att få en indikation om belastningen varit för hög. Jag skulle också skatta smärtan. Anteckna hur träningen har gått. Han sa att det är ett bra sätt att göra så och följa hur rehabiliteringen går. Jag har gjort det. Köpte en ny fin skrivbok och fyllde även en sida med mina mål. Från de små som att klara av att kunna stå på båda benen för att kunna köra stakmaskin till mina stora mål. Det för att påminna mig själv varför det är så viktigt att göra alla rehabövningar dagligen. Likaså skriver jag in min träning i Trainingpeaks på nätet. Bara för att få känna att jag faktiskt tränar.

Vissa dagar har jag fått backa och inte klarat av att göra mina övningar på grund av smärta. Det har noterats och jag har varit lite ledsen. Över att det inte går så fort framåt. Men med en lugnande sjukgymnast som hela tiden försäkrat mig om att knän är olika och att träningen får ta tid börjar jag bli mer pepp.

Nästa vecka klarar du nog att cykla lite inomhus

Efter att jag fått testa att sträcka knät med ett band, gjort lite övningar och fått vinkeln i knät mätt sa sjukgymnasten att vi skulle testa motionscykeln i gymdelen efter den elbehandlingsgrejen jag har fått vid tre tillfällen. Där elektroder sätts på benmusklerna så att de får jobba. Jag blev så glad över att ha kommit så långt att vi skulle testa cykel.

Det gick inte att cykla i dag. Jag har inte tillräcklig rörlighet ännu men att få höra att nästa veckan kan jag nog klara av att cykla inomhus gjorde mig så otroligt glad. Det är så långt kvar till jag kan cykla på riktigt men bara det att kunna sitta på landsvägscykeln inomhus och trampa lite lätt betyder mycket. På fredag har jag nästa behandling och jag hoppas att den träning jag gör hemma har gjort att det har blivit ännu lite bättre. För det går framåt. Har fått fler övningar och skojade lite om att nu är de faktiskt så många att det är värt att byta om till träningskläder när de ska göras.

Så jag fokuserar på det jag kan göra och tänker inte så mycket på vad jag inte kan just nu. Kan snart bocka av ett delmål som tar mig till de två sista stora målen i min anteckningsbok, delmålet att kunna cykla lite inomhus snart.

6

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: