Postmaraton- en söndag i bilder

Vi somnade tidigt i går efter en sen middag. Tog sovmorgon till nio. Då hade jag visserligen legat vaken en bra stund oförmögen att röra mig. Ont precis överallt. Att ta sig ur sängen var ett projekt när benen var så stela och kraftlösa. Efter en lång frukost och en stund i ryggläge bestämde vi oss för att koka en termos kaffe och gå upp på fjället. En kort promenad för att få sitta en stund i solen. Det skulle göra gott för våra stela kroppar.

En av de finaste personerna i mitt liv. Hon som jag varit mamma till i 17.5 år.

Det har nog aldrig tagit så lång tid att gå upp på Storhognaplåtån och inte heller så lång tid att ta sig ned igen. Det är som lårmusklerna slutat fungera och knälederna stelnat till. Jag blev inte mjukare i kroppen men piggare i huvudet. Storhogna bjöd på varmt höstväder och klar hög luft. Just precis vad vi alla tre behövde. Vi drack kaffe och låg en stund på fjället och blundande. Pratade lite om framtiden, om skolstart och framtid. Om att säsongsjobba vilket Cecilia drömmer om. (Även jag fast det sa jag inte högt då).

Att gå på plan mark var lika jobbigt som uppför, därav en rätt bister min. Foto: Hasse

Jag som inte annars äter godis uppskattade ett par rutor choklad i dag. Sötsugen var enormt trots en kost under gårdagen bestående mest av socker. Kanske därför?

Smygfoto aldrig särskilt smickrande. Foto: Hasse

Cissi uppskattar det här lika mycket som oss. I dag bestämde hon sig för att hennes barn ska få uppleva fjällivet. Jag hoppas dock att dröjer lite innan dessa barn kommer….

Det är en baksmällekänsla som kommer dagen efter en stor urladdning och lopp som tagit lång tid. Jag sprang oavbrutet i nästan 7 timmar i går bortsett från krypning upp för Oxsjövålen och något som liknade gång uppför Västexpress. 7 timmar på rätt ovana ben som annars är vana att cykla. Det var också en mental urladdning och massor av intryck. Sånt känns efteråt. Jag var illamående och inte särskilt hungrig i går, idag galet sötsugen och har ett hål i magen.

Men hursomhelst är den här post-race känslan fin på något vis. Jag gillar att ta ut mig och bli så trött att det i bland till och med är jobbigt att existera. Det är den känslan jag söker när jag tar mig för alla galna saker jag gör. Kicken av att veta att man gjort sitt allra bästa och pushat gränserna för vad kroppen klarar av. Att det gör ont efteråt hör till på något sätt och jag vet att morgondagen kommer vara ännu värre. Knäppt ja visst, men ändå häftigt.

8

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: