Stuglängtan och den ständiga fjällängtan
Jag har inte varit ned till Storhogna och stugan sedan i påskas. Då låg snön fortfarande djup. Strax därefter flyttade Hasse tillbaka till stan efter en vintersäsong som pistmaskinförare. Sedan dess har varken han eller jag varit ned. Maj brukar vara en mellanmånad. Det finns mycket att göra hemma i stan och sakta tinar stigarna fram. Nere i stugan töar skidspåren bort. Vi brukar vara ned en helg i maj och framförallt en helg i juni. För att få få lite försommar på fjället. Nu i juni hinner vi inte. Helgerna springer i väg och det är saker inplanerat och mitt hjärta skriker efter stugan och fjällen. Bokar av saker i början av juli för att få en helg där innan jag går på semester.
Vill boka av andra saker i juli för att få ännu mer tid att bara vara där jag känner mig mest hemma. I stugan och på fjället. För jag längtar de där tidiga mornarna med kaffekoppen innan fjället vaknat. Längtar efter de där spontana utflykterna vi brukar göra. En titt på kartan, lite fika i ryggsäcken och ut på äventyr. Små sakerna som man minns när sommaren är över.
Jag vill cykla fjäll och de där stigarna som jag tycker så mycket om. Känna den där frihetskänslan det ger när jag inte har bråttom och kan vara ute en hel dag. Eller de där turerna på grusvägarna i sällskap med John och Hasse och även de där passen när jag sliter rejält uppför och blir så där skönt slut efteråt. De längtar jag efter.
Jag vill försöka springa lite. Tassa försiktigt på mjuka fjällstigar med lite energi löparryggsäcken. Tassa dit där jag inte når med cykel och är för långt att gå. Upptäcka fjällen ännu mer. Men jag vet att det får stanna vid en vilja i år. För jag kan inte springa så långt ännu.
Kanske allra mest längtar jag efter stugan. Att få känna att jag kan vara där lite längre än korta helger. Inte känna att det snart är söndagskväll och jag måste åka hem. Lyssna på regnet mot fönstren på morgonen medan radion går i bakgrunden. Äta frukost länge och sedan klä på sig regnkläder och sitta en stund nere vid Sångbäcksfallet. Eller passa på att besöka något fik. Bara vara. Det kanske är just det som är den känslan längtan efter stugan och fjällen. Bara få vara. Kanske är längtan starkare just nu eftersom jag inte varit lika mycket i stugan under vintern som gick? Jag tror det.
Men allt har sin tid och jag går snart på semester. Då får Lillkvista och Storhogna bli utgångspunkten för allt det där som ska hinnas med. Det är nog gott nog i sommar tror jag.
52 Comments
Leave a comment Avbryt svar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
jag förstår din längtan! och om jag får önska skulle jag gärna vilja läsa ett inlägg om vemdalen med dina samlade favoriter, gärna med länkar till mycket av det du skrivit förut. om man liksom vill åka dit och få lite helena-liv!
Vilken bra önskan Sara! Jag ska skriva ned ett sånt 🙂 Det finns så mycket man kan göra där, till fots, på cykel och allt däremellan!