Det finns saker som jag inte är så bra på. Som att verkligen ta det riktigt lugnt och inte göra något alls. Jag brukar säga att jag har rastlösa ben eller kanske mer en rastlös kropp. Det är något som jag jobbar på det. Att varva ned och ge mig tid att inte göra något mer än att tänka.

Det pågår ofta en kamp inom mig att alltid vilja vara på väg någonstans. Det gnager en rotlöshet i mig. En rotlöshet jag har haft så länge jag kan minnas. Det beror på många saker i den där ryggsäcken vi människor bär med oss. Min har packats om många gånger både bildligt och bokstavligt. Det är första gången i mitt liv som jag bott på samma adress så länge som jag gjort nu. Sju år har det stått Ringvägen i bokföringen. Det är hemma på ett sätt och inte på ett annat. Jag brukar skoja om att jag vill ha flyktvägar. Inte binda upp mig med huslån och annat som gör att jag inte kan; om jag skulle få för mig att flytta, bara lämna något. Det ligger något i det jag skojar om i bland och det var en stor tröskel att ta mig över när vi skulle köpa stugan. Inte för att jag inte ville men om jag inte skulle trivas.

Nu några år senare är köpet av stugan ett av de bästa beslutet i mitt liv. För där känns det som mest hemma och där jag sakta kan slå rot.  Här finns tystnaden och framförallt fjällen och naturen som skiftar så. Från fjällets karghet till skogen och vattnen. Till oändliga möjligheter att köra mig fysiskt trött som behövs för de rastlösa benen och lika många möjligheter att verkligen få tid tid att tänka.

De här dagarna jag spenderar ensam i stugan har skapat ett lugn jag inte haft på länge. Visst har jag cyklat och rört på mig. Skrattat så det gjort ont i magen när energin i kroppen tog slut på en stig mellan två fäbodvallar i går kväll. Men jag har också haft mycket tid för att sitta ned och bara titta.

Stunder när jag kunnat tänka och formulerat vad som betyder mycket för mig. Vad som får mig att må bra. Om framtidens drömmar som kanske någon gång skulle gå att göra verkliga. För varje år vi tillbringar här blir längtan större att få bo här mer regelbundet. Kanske inte på heltid men periodvis. Kanske handlar det om att samla mod att göra en större förändring i livet?

Det vet jag inte riktigt ännu men det är ganska skönt att spendera tid med sig själv i bland.

Sångbäcksfallet. Mer om det i ett senare inlägg och om den där fäbodstigen med energibrist!