Vackra höstvinter

Är det inte så att man längtar efter att göra något som allra mest när man inte har möjlighet att göra just det där man längtar efter? Som att packa en dagsturssäck med lunch, ta på sig vandrarkängor och lager på lager på kroppen och dra en varm mössa på huvudet. Gå ut en tur på fjället och bara titta på den vackra höstvintern. Så som vi gjorde förra året när den första snön föll i fjällen runt stugan i slutet av september. När de färggranna träden skapade en otroligt fin kontrast till allt det vita.

Men det här hösten är inte lik andra höstar. I stället för att ta promenader är jag beroende av bilen och kryckorna för att komma ut. Och platserna ska vara lättillgängliga, då kan jag ta en kortare promenad. För ute vill jag vara även om stunderna är färre och kortare än vanligtvis. För jag vill fånga höstvintern genom kameran precis som förra året.

Någonstans innan avfarten till Storulvån.
Rypetoppen. En fin norsk topp med äventyrspark sommartid.

Och det har jag gjort. På väg till Trondheim förra helgen stannade vi så många gånger efter vägen från Enafors och riksgränsen att vi till slut nästan fick lite bråttom. Vi ville ju få några timmar i stan också. Men det var en sån fin morgon. Solen som färgade molnen rosa och de vita fjällen mot trädens färg. Det var en kall morgon. Temperaturen stod på nästan 8 minusgrader och ängarna var frostvita.

På vägen hem på söndagen mötte vi ett fint eftermiddagsljus när vi kom in i Storlien och den svenska gränsen igen. Fjällen ännu lite vitare än dagen innan och ännu mäktigare mot det bruna höstlandskapet. Trots att klockan var sen eftermiddag betäsmde vi oss för att svänga upp mot Storulvån. Få en chans att se fjällen på lite närmare håll. För min del bara kunna kliva ur bilen och gå några steg. Tidigare under sommaren hade vi tältat på en plats strax intill vägen på hem från semestern med oroligt fin utsikt mot Sylarna. Vi stannade strax efter den tältplats vi hittade. Strax innan vägen går ned i en svacka.

Medan vi stod där vid vägkanten berättade Hasse att han alltid har velat fånga Snasahögarna när de har fått lite snö på sig. Helst av allt en soluppgång för att få solen på rätt sida fjället. Nu spred sig i stället ett vackert mjukt eftermiddagsljus när solen sjönk bakom Getryggen. Inte det han önskat sig men vackert när det brunröda landskapet blev ännu intensivare av solnedgången.

Vi konstaterade att vi faktiskt inte varit till Storulvån vintertid. Aldrig gått på tur tillsammans här på vintern. Vi har bara gjort det en gång och det var i Skäckerfjällen med Robin och Sandra förrförra vårvintern. Den här vårvintern kanske tänkte jag. Kanske kanske kan jag gå på turskidor. Det skulle vara fint att få uppleva området som vi vandrat och cyklat i under sommar och höst.

Sylarna
En tväråklumparna i eftermiddagsljuset.
Snasahögarna

När det började bli lite kyligt och klockan drog i väg lite för mycket åkte vi hemåt. Mot Östersund och en alldeles för sen middag medan det blev allt mörkare ute. Höstkvällarna är otroligt fina men alltmer korta nu. Snart försvinner färgprakten. Det röda blir brunt för att sedan täckas av snön.

Någon sa att hösten inte varit så här tidig på 40 år. Hösten sett till hela Sverige. Det kom snö tidig i fjol men det töade bort. Nu har den snö som fallit legat en vecka. Kanske blir det en sådan där snörik vinter i år. Jag hoppas det!

Snasahögarna och kanske skymtar Getvålen bakom. Jag är osäker men fint var det.

Jag tänkte när vi åkte hemåt att jag är lyckligt lottad som har det här så nära inpå. Fjällvärlden lite mer än en timme bort bara. Vemdalsfjällen i söder, Oviksfjällen och så Årefjällen och närheten till Norge. Jag har också alla årstider och inget mellanting av slask och gråhet. Det är så lätt att bli hemmablind i bland. Att längta bort i tron om att det är bättre någon annanstans. För visst känns det i bland som Östersund ligger så långt bort i från allting. Men om jag ser det utifrån det som jag tycker om att göra, utifrån det som ger mig livskvalite och framförallt att jag inte behöver trängas med andra människor är det precis här som jag bor allra bäst.

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: