Fjällskejt, äppelpaj och en knä som bråkar

Kommer ni i håg att jag skrev om vinterns sista fjällskejt helgen före Nordenskiöldsloppet? Vårsolen hade tagit hårt på snön och vi var ganska säkra på att det mesta skulle vara borta när vi kom ned nästa gång, det vill säga den här helgen. Vi tänkte ta med cyklarna i stället. Men april slutar aldrig att förvåna och inte heller det faktum att på fjället ligger snön länge. När skistar rapporterade att de dragit spårsystemen i går fick cyklarna stanna hemma. Vi rekade spåren uppe på Katrina i går kväll när vi kom till stugan och skejtbädd fanns det.

Men i stället för att snurra runt uppe på 2.5:an valde vi fjället och Högsjällsrundan. Ett fint sätt att säga hejdå till en grym skidsäsong och en vinter. Snön var tunn och sockrig och marken var framme på många ställen. Det gick inte fort men det var inte heller meningen. Det var skidåkning för njutningens skull. Nästan 9 kilometer skrapade vi hop innan vi åkte hem till stugan igen. Vi konstaterade att det faktiskt skulle vara möjligt att springa runt Samevistet nästa helg. Tungt kanske men fullt möjligt!

Kroppen var faktiskt förvånatsvärt pigg i dag och riktigt sugen på att åka skidor. Det kändes lite segt i överkroppen de första kilometerna men sedan släppte det. Jag är förvånad över hur lite det känns i kroppen efter loppet. Jag fick inga skav, inga blåsor och den hemska värken i armar och rygg gick över redan på måndagen. Illamåendet på onsdagen och gårdagens hostattack var kortvarig. Däremot har jag inte varit det minsta hungrig förens i dag när det kändes som jag kunnat äta upp allt i min väg. Trots rejäl frukost, lika stor lunch var jag fortfarande hungrig på eftermiddagen. Rådde bot på det med att baka en äppelpaj som vi åt ute på stugbron. Vårkänsla!

Så till det som inte är så roligt. Mitt knä. Om fyra månader ska jag springa min första av två fjällmaror. Jag har inte sprungit något alls sedan julhelgen. Under sommaren lyckades jag springa utan smärta i vänster knä. Något jag inte gjort på ett par år. Jag tänkte jag skulle jogga lugnt runt stugområdet i dag. Det gick ganska bra så länge jag sprang på mjuka grusvägar och i snö. När jag kom ut på asfalten och skulle vända på toppen av backen mot Storhogna M började mitt högra knä göra riktigt ont. Samma smärta som jag dragits med i det andra knät. Jag fick stanna och stretcha och massera det med jämna mellanrum. När jag försökte öka tempot lite kändes det stelt och ömt. 4.5 km var det som knät höll för. Vågade inte springa längre än så. Visserligen kan mina knän vara ömma och inte fullt så återhämtade som de känns efter Nordenskiöldsloppet och det som spökar. Skidåkning och mestadels stakning i 15 timmar känns i ben och knän.

Jag hoppas på det bästa – att det handlar om att jag är sliten i benen. Jag måste också smyga i gång löpningen igen. På samma lugna sätt som i somras. Fortsätter det att göra ont blir det ingen fjällöpning i sommar. Attans.